Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Lyssna i tro 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, October 22, 2014 17:06:28

Finns det någonting som vi längtar efter så mycket att vi kan sälja allt vi äger och har för att få det?

Vad skulle det kunna vara?

Jesus säger att Himmelriket är sådant. Att om man hittar et så vill man inte ha någonting annat – än det.

I liknelsen beskrivs Himmelriket som en skatt – eller en pärla. Vi människor brukar kunna betala dyrt för pärlor och ädelstenar. Vi slipar dem, polerar dem, gör vackra smycken och priserna följer efterfrågan på marknaden. Ju fler köpkraftiga människor – desto dyrare pärlor.

Temat idag är ”Lyssna i tro” – och jag får tänka en stund innan jag förstår kopplingen till texten.

Det som sätter mig på spåret – är den föreläsning jag hörde förra onsdagen, på Andrum i vår församling. Anna Helena Hanson psykiater med genusperspektiv, var där och föreläste på ämnet: Genusmedvetenhet i tvåsamhet – hur gör man?

Och hon pratade om ordet jämställdhet. Vad det egentligen betyder. Och hon sa att det betyder att det är en relation mellan två parter där båda två har lika mycket inflytande. Inflytande.

Lika mycket att säga till om alltså. Lika mycket. Och det spelar ingen roll vilken slags relation det är. Det kan vara förälder – barn, arbetskamrater emellan, syskon, ex, partner av samma eller olika kön. Eller människans relation till naturen. För att ha lika stort inflytande behöver inte betyda att man gör samma saker, eller vet samma saker, eller tycker samma saker. Ett barn eller ett djur eller vår natur kan inte ens formulera sig med ord. Men det betyder att bådas behov och längtan - väger lika tungt. Och hur åstadkommer man då det? Jo – genom att lyssna och respektera andras behov.

Alltså – lyssna i tro.

Att kunna säga till sin vän, förälder, sitt ex, sin kollega, sin partner vad man känner och behöver – och genast bli hörd, bli tagen på allvar, och mötas med respekt och och acceptans. Tänk att värna om barn, djur och natur utifrån den jämlikhetstanken. – Är inte det något man skulle kunna sälja allt för att få?

Tänk att slippa bli anklagad, påpassad, misstrodd, ifrågasatt, feltolkad, stämplad, baktalad, utestängd. Hånad för sin svaghet och överkörd.

Jesus sa: Du ska älska din nästa som dig själv.

(Visar med händerna vägskålarnas upp och ner rörelse) Ibland är det lätt att man älskar sig själv lite mer än sin nästa. Ibland kanske man älskar sin nästa lite mer än sig själv. Det pendlar lite upp och lite ner. Men i en relation känns alltid balansen. Man vet vem som har makt och inte.

Och det är som att det krävs ett slags absolut gehör – för att höra och känna – när balansen infinner sig. Ungefär som när alla ord, toner, vardagslivets skrammel och olikheternas gnissel – plötsligt börjar hitta en rytm och ett mönster – och stämma in i samma tonart – och bilda ett ackord.

Och jag tror att just det kan ske – oavsett vilken slags relation vi pratar om. Även mellan vuxen och barn – och mellan mänskligheten och naturen och i ett globalt ekonomiskt system.

Mannen hittar en skatt i en åker. Han hittar den inte i sin ficka. Inte i sitt lönekuvert och han har inte gjort den själv. Han hittar den i en åker. Han gömmer den igen – skyddar den – säljer sedan allt han har och köper åkern. Han köper inte skatten. Han säger inte ens att han hittat den. Kanske vill han försäkra sig om att ingen ska ta den ifrån honom. Eller – så hör den ihop med åkern. Med jord, lera, arbete och slit. Han får en livsstil på köpet. Hur glamoröst det nu låter.

Vad säger det om himmelriket? Vad är det? Skulle vi känna igen det om vi hittade det?

Jag vet inte – men jag tror att Himmelriket är Guds rike – som är Gud. Och kanske kan vi inte fullt ut se det här. Men vi kan nog uppleva glimtar av det. När det bryter in i vår verklighet. Uppstår och uppenbaras för oss i så kallade Halleluja moment. Och jag tror att det uppstår när vi kan lägga ifrån oss hörselskydden och ta in varandras sånger. När vi slutar spela falskt. När vi vågar möta varandra ärligt – ge och ta emot varandra – säga vad vi behöver – och bli tagna på allvar. När ingen höjer volymen för att överrösta. När vi spelar i samma harmoni. Jag tror att det är då den där känslan infinner sig – av att ha kommit hem.

Och kanske är vi alla åkrar – med en dold skatt inuti. Gömd i jorden, i stoftet.

Kanske behövs det att någon ser ens pärla – och älskar den mer än något annat. Som jag tror att Gud gör. Eller kanske är den skatten, eller pärlan – Gud.

I så fall – låt oss se varandras inre skatter. Låt oss lyssna till varandra – och tro på varandra. Bli varandras Himmelrike. Så som Gud vill. Och som Martin Buber säger : I ett du blir ett jag till.

Och låt oss känna igen Himmelriket– med hjälp av den beskrivning som Jesus gav.

När man hittat det – är man beredd att sälja allt för att få det.

Vi ber: (Kyrkans förbön)

Gud – vi tackar dig för att du lyssnar till oss, hör vår bön – och för att du har lagt din skatt i var och en av oss.

Vi ber om hjälp att se skatten inom våra medmänniskor. Se att vi alla är lika mycket värda och vi ber om hjälp att skapa jämställda relationer i tvåsamhet, i familjer, bland våra vänner, och till vår natur. Vi ber om hjälp att skapa en global ekonomisk struktur som genomsyras av alla människors lika värde och att jämställa naturens värde med mänsklighetens.

Vi ber för alla som drabbats av sjukdom, lidande och sorg eller oro. Vi ber särskilt för dem som drabbats av Ebola, och för dem som vårdar dem. Tack för deras mod och för de goda krafter som verkar i det.

Vi ber för vår natur, för klimatet och för att vi människor ska respektera jordens behov av läkning och omsorg. Hjälp oss Gud att lyssna i tro.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post35

Ett är nödvändigt.

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, September 28, 2014 20:23:37

Ett är nödvändigt.

Eva Brunne - vår Biskop i Stockholms Stift har som valspråk ”Gör inte skillnad på människor”. Orden är hämtade ur Jakobsbrevet.

De har blivit en slags slogan för Stockholms Stift och vi ser dem på skyltar i tunnelbanan och i våra kyrkor. Och de har blivit än mer aktuella idag, när vi uppenbarligen har svårt att enas om vad våra resurser ska räcka till, och hur vi ska förhålla oss till fattiga och sjuka och hemlösa människor och människor som flyr undan krig och svält och förtryck och kommer hit på vanskliga och många gånger livsfarliga färdvägar. Vem ska vi hjälpa? Och vem ska vi hjälpa först? Och då har vi dessutom en ny kategori flyktingar att vänta in inom snar framtid. Klimatflyktingarna. Som måste fly när klimatförändringarna orsakat översvämningar och orkaner och annat.

Orden påminner oss om budskapet som alltid utmanar. Gör inte skillnad på människor.

När Jesus besöker systrarna Marta och Maria – beskrivs inga svåra katastrofer den här gången. Det är lugnt. De ska antagligen äta tillsammans. Marta ordnar och sköter det praktiska. Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar till hans ord.

Marta arbetar. Jag tycker mig höra henne sucka och skramla hårt med tingen. Irriterat. Kanske känner hon sig avundsjuk - för att Maria får all uppmärksamhet, och hon själv får bara sköta det praktiska. Ensam dessutom. Eller känner hon sig utnyttjad? Eller - har hon ett för stort behov av att ha struktur och kontroll i sin tillvaro – för att våga möta Jesus sådär nära, i ett öppet, skyddslöst och förtroligt samtal. Han - som ser allt, läser av de dolda och inte alltid så snygga drivkrafterna bakom varje agerande – och inte ens är särskilt varsam alltid - när han levererar sina speglingar. Marta håller sig upptagen.

Maria sitter vid Jesu fötter. Jag anar att de för ett viktigt samtal. Kanske har de just kommit fram till ett brännande ämne som gör att Marias värld gungar en aning. Så som det ofta blir i möten med Jesus. Kanske ser Jesus rakt in i Marias liv och hjärta just i detta ögonblick.

När Marta kommer och fäller orden: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Hon anklagar. Lägger skuld. Visar med en präktig ton att hon själv minsann tar ansvar.

Jag tänker att anklagelser är som våta trasor med klister på. De fastnar så lätt. Ibland tror jag vi har en särskild plats att bära alla gamla anklagelser i kroppen. Blickarna, fnysningarna och pikarna. Det är så lätt att bli svarslös. Låta den våta trasan lägga sig – kanske någonstans mellan skuldebladen. De heter ju det. Skulde –blad. Där de omvandlas till en spänd sköld, ett pansar – eller kanske en bråkig vrede som inte hittar ut så lätt.

Jesus svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Jag skulle vilja se Martas min. Och Marias blick. När Jesus försvarar Maria. Beskyddar henne mot anklagelserna. Hon som sitter där i sin sårbarhet och längtan efter helande och frid.

Jag tror att han ser Marias känslighet. Och respekterar den. Skyddar den. Jag tror att han ser hennes oförmåga att just då resa sig och göra nytta. Och kanske är hon hudlös inför sin systers krav. Jesus aktar det som är genuint och ärligt och oförställt i Maria.

Han gör skillnad. Han gör faktiskt skillnad. På Marta och Maria. Han tycker att Maria gör bäst.

Men vad betyder det?

Jo, jag tror – att Jesus vill – att vi ska lyssna till honom oavbrutet. Inom oss. Precis sådär öppet, förtroligt och sårbart som Maria gjorde just där och då. I genuin, ärlig och oförställd enkelhet. Och om Marta hade gjort det – hade de där irriterade tankarna inte kommit i henne. Tankarna och känslorna som fick henne att fälla anklagelsen. Kasta den våta trasan med klister på – rakt emot sin syster.

För att passa in i Jesu sällskap – behöver vi inte prestera, eller anpassa oss efter vad andra människor tycker är rätt eller fel. Vi behöver inte lyda storasystrars eller storebröders försök att styra oss med skuld eller anklagelser – eller med några andra härskartekniker. Vår relation med Jesus är alltid viktigast. Vårt inre lyssnande. Oavsett om vi sitter och mediterar eller stökar runt i köket eller skriver budget eller planeringsarbeten så flisorna ryker. Vår tro handlar inte om att stöpa om människor så att de passar in i kyrkan. Tvärtom handlar det om att vi ska öppna kyrkan för alla möjliga olikheter. Det handlar inte om att vi ska värdera vad som är rätt eller fel – bra eller dåligt. Det handlar om att vi ska respektera varandras olika behov och uppdrag. Och visa vägen till Jesu fötter.

Jesus vill bara en sak. En enda sak. Precis som dagens tema antyder. Jesus vill att vi ska stanna upp och lyssna. Vi är alla kallade till att göra olika saker, bidra på olika sätt med de gåvor vi fått. Jesus kommer att beröra oss, läka oss och sända oss. På olika sätt. För vi är olika. Men – det är ingen skillnad på oss. För vi har alla fått samma rätt – att vara oss själva. Med våra begåvningar, behov, känsligheter och färdigheter. Genuint, ärligt och oförställt.







  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post34

Friheten i Kristus 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Tue, September 16, 2014 14:28:04

Antje Jackelen – vår kyrkas nya Ärkebiskop – har ordet ”Gud är större” som sitt valspråk – eller motto.

Det är en bra inledning till dagens tema tycker jag. Friheten i Kristus. Många som inte känner Jesus Kristus – tänker ofta att det är mer som en plikt, eller som en tvångströja – att följa Jesus. Något man gör för att man är rädd för repressalier, eller för sig själv, eller för att bli utstött ur sin kyrkliga gemenskap eller familj. Kanske tänker man sig att Jesus står och pekar med hela handen – och stakar ut hur alla människor ska lösa sina liv till punkt och pricka. Och om man inte gör som Jesus säger – så blir man straffad på något sätt.

Ja – det har funnits en rädsla för en auktoritär Gud i vår kyrkas historia. En rädsla för att komma till helvetet, och för att bli straffad. Och när Martin Luther skrev sina texter om nåden som en gåva – som inte ens kräver prestation – var det nästintill omöjligt för människor att förstå vad de läste. Han blev missförstådd och misstolkad – och är för många än idag en dystergök som bara talade om plikt och skuld och behovet av förlåtelse.

Luther som stängde ner klostren för han ansåg att människor var ämnade att leva i sexuella relationer – och därför tyckte han att äktenskap var en bra lösning. Så att kvinnorna inte skulle bli utan försörjning när barnen var små. Han ansåg också att om en av makarna inte förmådde att leva upp till de sexuella förväntningarna i ett äktenskap – kunde det vara ok att för den andre – kvinna som man – att ha en älskare eller älskarinna. Dessutom tyckte han mycket om att sjunga, dricka vin och öl och skratta med sina vänner. Och han sa att om depressioner inte kan botas med bön, bibelläsning och askes – kan det gå bättre med just vin kvinnor och sång.

Ja – så skrev Martin Luther. Också har han fått en svårborttagen stämpel på sig som en tråkmåns och skuldtyngd man.

Den tidens syn på äktenskapet var kanske annorlunda än i vår tid. Det handlade till stor del om överlevnad och om att ta ansvar för den andre. Om att hjälpas åt. Idag är det mest förälskelse och kärlek som står i fokus när man pratar om äktenskap. Vilket kanske inte är den mest pedagogiska beskrivningen av tvåsamheten. Och även vår tids syn på äktenskap och samlevnad verkar vara i stora förändringar. Och att vi i Lutherska kyrkan inte håller fast vid regler och traditioner i lika stor grad som andra kyrkor – beror just på detta.

Luther har visat vägen in i en annan hållning. En hållning som pekar på att regler är till för att skydda och bota och hjälpa människan. Men människan är inte till för att skydda, bota och hjälpa reglerna. Precis det som Jesus säger i dagens text.

Det kan ju kännas hisnande besvärligt – att vi plötsligt inte ska ha några regler i vår kyrka. Att friheten i Kristus är så fri att man kanske kan läsa sagan om Hans och Greta i kyrkan i stället för evangelietexten. Men riktigt så menade inte Luther. För i centrum för denna regelfrihet – står just evangeliet – och Jesus Kristus. För när vi lever i vår egen frihet – gör som vi vill – ser till att få det vi behöver – och visar någorlunda hyfs och respekt för våra medmänniskor – så som vi är fostrade att göra vare sig vi är kristna eller ej – så kan det ju räcka ganska långt.

Men räcker det hela vägen? Och vad är målet?

Jesus berättar om himmelriket. Guds rike. Dit vi får komma efter vårt liv här – om vi vill följa med Jesus dit. Det är ett fritt val. Man måste inte följa Jesus. Man måste inte vilja få komma med honom till Guds rike efter sin död. Man måste inte ta emot nåden. Alternativen som Jesus målar upp låter i och för sig inte så lockande – utan ganska skrämmande emellanåt – men i vår tids tolkning har det problematiserats en hel del, detta med läran om ett evigt helvete. Där kan Jesus verka vara motsägelsefull. Men i sin bön på korset säger han ”Förlåt dem Fader, de förstår inte vad de gör.” Inte ens den hårdaste ondska – dömde Jesus. För han förstod att de inte förstod.

Och det är just nåden som är Jesus signum. Uppståndelsen och upprättelsen från skuld och skam.

Det regelbefriade och kärleksfulla – i att se människans, djurens, skapelsens behov – och vara fri att svara på dem. Kortfattat och omgjort till vardagligt tal säger vi ofta att nöden har ingen lag. Och det är precis det som Jesus säger.

Men Luther sa också: Allt som görs kan göras i självupphöjande syften. Även goda gärningar.

Och han sa: Vi är alla syndare. Och ”Nåden allena skall göra er rättfärdiga.”

Ja. Där kom det. Vi är alla syndare. Och fria. Enligt Luther. Och det var nog det som hamnade snett i åhörarnas öron. Vem vill vara syndare..

Och visst gör vi oändligt mycket – i självupphöjande syften. Vi vill så gärna vara bra, bäst, rikast och snyggast. Och det är så lätt att glömma att vår medmänniska inte har mat för dagen. Vi glömmer så lätt att vi är syskon – även utanför klassgränserna, stadsgränserna eller landsgränserna. Vi är liksom inte så goda som vi kanske tror. Alltid. Vi är del av det som sker i världen genom att vi är del av en kapitalistisk maktstruktur. Genom att vi använder kemikalier som gör skapelsen illa – för att vi vill få det lite enklare här och nu. Även om vi anser oss vara trevliga mot våra grannar och vänner. Ja – det är ju egentligen ingen konst att vara trevlig mot dem man gillar.

Idag är främlingsfientlighet och flyktingpolitik brännande frågor. Liksom hur vi ska förhålla oss till fattiga och sjuka. Ska vi ta ansvar, hjälpa, visa medkänsla mot dem vi kan förstå och känna igen oss i – eller ska vi öppna våra hjärtan ett snäpp till?

Dietrich Bonhoeffer, var en tysk teolog som levde under andra världskriget. Han bekämpade nazismen och tog ställning mot Adolf Hitler – och just därför blev han fängslad och dödad i koncentrationsläger. Han har skrivit böcker och psalmer och han har lämnat avtryck i vår värld. Han sa bland annat: Citat:

”Att vara tyst inför ondskan – är ondska. Gud kommer inte att hålla oss skuldfria.

Att inte tala – är att tala. Att inte agera – är att agera.” slut citat.

Den frihet som vi fått i Kristus – är inte gratis. Den är inte enkel.

Den är större. Precis som Antje Jackelens valspråk påpekar. Den vill oss något. Den vill att vi öppnar våra ögon, våra hjärtan.

Och Jesus väntar på att bli mottagen var och en av oss. Väntar på att få öppna våra hjärtan, våra ögon - ge oss sin kropp och sitt blod, sin medkänsla och sitt rike – till var och en av oss – så att det får fäste här – mitt ibland oss. För om Guds vilja ska ske här på jorden – så behövs det människor som tar emot. Som låter Guds vilja ske – inte vår egen. För Guds vilja är alltid större. Guds vilja är hela mänsklighetens och skapelsens frihet.

Bön: Friheten i Kristus.

I Skaparens, Försonarens och Livgiverskans namn ber vi om den frihet som öppnar och lättar våra hjärtan och våra sinnen. Vi ber att få lämna över våra bördor till dig Jesus Kristus. Att du tar emot dem.

Vi ber för alla som lever i hat. För alla som hatar andra religioner och andra etniska grupper än sin egen. För alla som blir provocerade av fattigdom, sjukdom, eller av andras tro. Trösta bort hatet Gud. Öppna våra hjärtan och våra sinnen. Gör oss fria från hat.

Vi ber för våra EU-emigranter, som inte fått den hjälp de behöver någonstans. Vi ber för Sverige och för EU – som står inför att hantera främlingsfientliga och nazistiska krafter, arbetslöshet och fattigdom. Vi ber för Syrien och Irak. Vi ber för att du Jesus Kristus ska öppna våra ögon och våra hjärtan – och vägleda oss när vi röstar om en vecka – och hjälpa oss att låta Guds vilja ske genom oss och våra val.

Vi ber för vår kyrka, vår församling, för alla som arbetar här och för alla som kommer hit och för alla oss som är här idag. Vi ber också för alla dem som inte kom idag. Vi ber för våra nära och kära, för dem vi oroar oss över och för dem vi brottas med i våra liv. Kom Gud och ge oss frihet – i din nåd.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post33

Nådens gåvor

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, August 25, 2014 19:44:14

(Tack Katarina Frisk för hjälpen att hitta de hebreiska och grekiska orden och för inspiration till delar av predikan.)

Nådens gåvor är temat idag. Ordet används nästan enbart i kyrkan och i kristna sammanhang – och kan bli svårt för människor som inte rör sig i sådana kretsar att förstå innebörden av ordet. Och faktiskt även för oss som har hört och använt ordet många gånger – kan innebörden ibland bli för hisnande stor för att kunna bli begriplig. Eller trovärdig.

Vi brukar säga att dopet är en gåva, kanske kan vi kalla den en nådens gåva, som rubriken lyder idag?

I vår kyrka döper vi små nyfödda bebisar oavsett vilka förmågor, eller kvaliteter eller egenskaper de eventuellt kommer att besitta i framtiden. Vi välkomnar dessa nya små liv in i Guds gemenskap helt villkorslöst. Utan krav på prestation eller duglighet.

Med nåden är det på samma sätt. I Gamla Testamentet använder man det hebreiska uttrycket chesed/chased, som betyder ”kärlek” eller barmhärtighet

Medan Nya Testamentet har det grekiska ordet charis, som betyder ordagrant betyder ”gåva”, men har kommit att översättas till ordet ”nåd”. En gåva som man fått oförtjänt – utan motprestation.

Det kan vara svårt att ta emot en gåva som man inte anser sig förtjänt av. Nej, det är alldeles för mycket säger vi, och kanske tänker vi att vi blir skyldiga något i gengäld. Vi är så vana vid att tävla, köpslå och prestera.

När lärjungarna oroar sig över vem som är störst bland dem, hämtar Jesus ett barn och säger: Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor!

Jag tänker att den som tar emot ett litet tar också på sig ett ansvar och ett kärleksuppdrag – Att GE. Att ge kärlek, tröst, omsorg och trygghet.

Inte nog med att den minsta blir störst, i Jesu omvända värld – utan – den som ger – är den som tar emot Jesus också.

Jag ska berätta en saga för er nu.. Om en ung kvinna, som tyckte om att vandra. Hon vandrade i skogen, året om, och hon älskade att bara gå där och njuta av allt som hon såg, hörde och kände dofterna av. En dag, en tidig höstdag, när hon gick längs en stig såg hon något som glimmade i dikeskanten. Hon gick fram och lyfte på buskarna och såg att det var en glittrande sten. Den var oerhört vacker. Hon tog upp den. Såg på den länge och lade den sedan i sin ryggsäck. När det blev kväll slog hon läger, och tände en eld. Då såg hon att det kom en man en bit bort. Han kom fram till henne. Han hade trasiga kläder, en sliten gammal hatt och han frågade om hon hade något som han kunde få äta. Han var hungrig. Hon svarade genast att han var välkommen att slå sig ner, hon skulle ju just äta kvällsmat. Du kan äta tillsammans med mig, sa hon. Hon öppnade sin ryggsäck för att ta fram maten - men när hon gjorde det så såg han vad hon hade däri. Han såg stenen. Han log lite och sa, kanske lite på skoj, att om hon ville så kunde hon ge honom stenen istället - så behövde hon inte ge honom någon mat. Hon tog upp stenen, och tittade på honom och sa, Javisst. Varsågod. Mannen blev häpen. Han fick knappt fram ett ord. Han tog emot stenen och backade bort från lägret och började sedan gå mot staden. Han tänkte att han kunde sälja stenen. Och sen skulle han kunna köpa sig mat och kläder hela sitt liv. Men när han kommit en bit, så stannade han. Det var som om han inte kunde fortsätta att gå. Kvinnan somnade och sov gott hela natten. När morgonen grydde och hon vaknade - var det första hon såg - mannen som var på väg tillbaka till henne. Han kom fram. Han räckte henne stenen och sa: Jag vill inte ha stenen. Jag kan inte ta emot den. Men jag vill att du delar med mig - det som du har - som gjorde att du så lätt kunde ge den till mig.

Vi har fått livet, kärleken och tron och hoppet
av Gud.

Jesus gav. Han gav sin kropp och sitt blod. Ungefär som en mor gör till sitt barn.

I det givandet möter han vår längtan, vår tillit och vår sårbarhet.

Att mötas i sårbarhet. Att ge av det man har. Till den som behöver. Oavsett vilken av alla nådens begåvningar man fått. Om man är bra på att sjunga eller räkna, snickra eller bota. Det spelar ingen roll – för alla behövs. Och vi behöver varandra.

När lärjungarna konkurrerar och undrar vem av dem som är störst – gör de just det som är motsatsen till att skapa relationer, eller församling. De vill vara lite bättre, lite viktigare än sin vän. Jag tror, att det i relationer som kärvar, ligger ett skimmer av just detta. Att vilja vara lite bättre än den andre. Att inte kunna ge och att ta emot i generositet. Att inte förmå att dela.

Det sägs vara viktigt att ge varandra bekräftelser och uppskattning i relationer. Och det är det kanske.

Men jag tror att det också finns ett helt annat behov – under ytan.

Behovet av att få mötas utan fasader. Utan vapen. Att få vara brusten. Ofärdig och halvdan. Att få ge och ta emot ändå. Att få dela. Utan att bli lurad, utan att behöva ha guarden uppe – och utan att ha en egen agenda för hur man kan få ut russinen ur kakan i en relation.

Att kunna ge av sig själv, kräver att man är sig själv. Och inte håller på att förställa sig.

Att ge av sig själv är att ge det som man fått av Gud. Av nåd. Och ge det vidare.

Det är då det är lätt att ge. Och lätt att dela. Lätt att älska.

Tack Gud – för nåden att älska och bli älskad..



Förbön ( Nådens gåvor)

I Skaparens, Försonarens och Livgiverskans namn ber vi om nåd för alla människor som fastnat i hat och vrede och hämnd. Kom med nåd till Gaza, till Syrien, till Irak, till Centralafrikanska Republiken, till Sydsudan. Världen står i brand och nöden är stor. Kom med din nåd Gud. Kom och väck oss, och gör oss villiga att hjälpa dem som lider. Kom med din tröst Gud, trösta bort hatet. Läk alla sår som svider när krigen fortsätter. Kom med din skaparvind och skapa nytt liv i det som nu håller på att förgås av ondska och mörker.

Vi ber om frimodighet, så att vi ger dig möjlighet att verka genom oss. När du ger oss nådens gåvor – och vi tvekar inför att ge dem vidare – för att vi är rädda för att ta plats, verka skrytsamma eller märkvärdiga. Ge oss modet att stå upp för dig Gud. Att ge det du gett oss vidare – hur litet eller stort det än är. Hjälp oss att våga ge. För i givandet tar vi emot dig.

Vi ber om tillit och hopp – i våra närmaste relationer. Om nåden att "älska på", trots allt. Vi ber om nåden att kunna förlåta, och att beskydda det som är sårbart och vackert. Och att få våra sår läkta och tröst i vår besvikelse. Kom med hoppets gåva Gud. Vi behöver hjälp att hålla hoppet uppe, och att lita på att du ger oss det vi behöver.

Vi ber för barnen. Alla barn vi har omkring oss – i världen – i församlingen – och de barn vi har inom oss. Som är tillitsfulla och sårbara och som förväntar sig allt gott. Låt dem få bli våra förebilder och våra inspiratörer i att vara människor. Och låt oss ge dem plats i våra liv. Hjälp oss Jesus Kristus – att ta emot barnen – i ditt namn.

Amen.







  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post32

Hjälparen kommer 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Thu, July 03, 2014 11:17:22

Predikan 1/6 2014 Hjälparen kommer.

Det har varit påsk och vi har följt berättelsen om hur Jesus har dött och uppstått – och nu också gjort sin himmelsfärd. Och vi inväntar pingsten. Den Heliga andens tid. Jesus säger att han har mycket mer att säga – men att lärjungarna inte förmår att ta emot mer. Och han lovar att sanningens ande ska komma och hjälpa dem. Vägleda dem. Säga vad som kommer att ske. Och sanningens ande ska föra Jesu talan. Till dem. Till oss. Temat idag är Hjälparen kommer. Och det är just Anden – som Jesus talar om.

Lärjungarna ville säkert inte alls höra att de hade svårt för att fatta. De var nog ungefär som vi – och ville gärna visa sig smarta och att de hade koll. De till och med tävlade ibland med varandra om vem som var den bästa lärjungen – vilket i sig visar att de inte hade så bra koll som de ville påskina ..

För det är så annorlunda – det som Jesus vill lära dem. Och oss. Det verkar ligga i vår mänskliga natur att vilja ha koll. Att konkurrera. Att veta hur saker är. Hur det ska bli. Då känner vi trygghet. Vi skriver kontrakt, regelverk och lagar. Vi köper försäkringar, tar kvitton och ringer till medium och frågar om framtiden.

Ibland hör man människor säga att det är ”ovissheten” som är värst.

Att det är i oron över att det värsta som kan hända – verkligen ska hända – som ångesten och vanmakten känns som starkast.

Ovissheten om framtiden, om relationer, ekonomi, arbete, hälsa som gnager i oss. Vi har ju inga garantier för någonting. Faktiskt.

Men vi behöver trygghet. Och vi behöver frihet.

Det är valår i år. Och alla politiska partier säljer sina löften till oss. Och alla lovar trygghet. Och frihet. Och alla målar upp problembilder och föreslår olika lösningar. Och vi ska välja. Rösta.

Och vi tänker olika. Ser olika slags problem – och hoppas på olika slags lösningar. Det finns alltid människor som faller mellan stolarna – eller paragraferna. Det är svårt att även i en demokrati – se till allas behov. De som inte har någon röst, kan bara hoppas på att någon annan för deras talan. Barn tex. Och vår natur. Papperslösa och minoritetsgrupper.

Och vi har svårt att se helhetsbilden. Konsekvenserna.

Och när valdagen närmar sig – så är det nog ofta så att det är de egna bekymren som står en närmast. De egna behoven av trygghet.

Och vi är beredda att göra mycket för att få trygghet. För att slippa ovisshet. Och Jesus lovar att sanningens ande ska vägleda oss. Det låter ju så bra. Eller hur?

Men hur känner vi igen sanningens ande? Hur vet vi att det inte är elaka gammelfaster Svanhild som gastar in i våra huvuden och säger var som bör göras? Eller att impulsen att göra det där underbara men kanske lite galna – inte är en väl dold frestelse som kan göra illa? Kanske mig själv illa?

Om vi ser tillbaka på våra liv – och undrar varför man gjort en del mindre bra saker – kanske man undrar var sanningens ande höll hus då.

Men det är inte så lätt att urskilja dess röst. Det verkar som om man behöver kunna stilla sig, hitta sin inre tystnad – och vila i tillit – innan den hörs. Elia i Gamla Testamentet – beskriver det så här:

” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?”

Jag tänker att sanningens ande öppnar våra inre rum bit för bit hela livet. Vi förmår inte att se allt på en gång. Men i bön och samtal kan vi låta sanningens ande få flytta in i oss. Bli del av oss. Sanningens ande kan bli kött – i våra kroppar. Vi kan vägledas av den och låta Guds vilja ske med hjälp av våra händer.

Att ha en sådan tro – är en politisk kraft. För då medverkar vi till att skapa en bättre värld. Ett gott samhälle. Där bokstäver, regelverk och lagar inte räcker till – utan behöver kompletteras och kunna brytas med hjälp av sanningens ande. Så att vi hjälper varandra oavsett paragraferna.

Jesus sa också – att det ni gör mot era minsta – det gör ni också mot mig.

Han uppmanar oss att se honom i det som är sårbart och ömtåligt.

Och när vi orkar se sårbarheten, ömtåligheten och utsattheten i varandra – det är då vi kan räcka ut våra händer och vara en hjälpare. Och när vi inte längre behöver vara rädda för att bli hånade eller straffade för att vi är ömtåliga – det är då vi kan sträcka ut våra händer och be om hjälp.

Vi stillar oss en liten stund – och ber över det som vi nu önskar hjälp med i våra liv. Och vi ber om vägledning och klarhet i hur vi kan göra för att få den hjälp vi behöver. Jesus Kristus - låt sanningens ande vägleda oss här och nu, i ditt namn. Amen.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post31

Kallelsen till Guds rike 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Tue, July 01, 2014 14:24:32

När jag var liten hade jag en självklar bild av hur jag skulle leva när jag var vuxen. Jag skulle leva ungefär som mina föräldrar. Jag skulle ha ett arbete – och jag tänkte bli hårfrisörska eller kanske sångerska. Jag skulle ha barn och jag skulle ha en man och ett hus. Det var som om alternativen inte fanns med i beräkningen. Barnets naivitet är värd att bevara, och barnets bilder av framtiden och livets möjligheter kan antagligen ge hopp och livslust.

Men någonstans mitt på livsresan brukar man komma på att föräldrarnas livsval kanske inte alls är ens egna. Och det där som man drömde om att bli – kanske bara var ett fint vykort från drömmarnas land för att hålla livslusten uppe. Brevskörden från verkligheten brukar inte vara lika skimrande.

På sådana kuvert står det skatteverket, försäkringskassan eller länsstyrelsen eller kanske kronofogden på. Eller Landstinget.

En del säger att människor som tror på Gud och går i kyrkan – är svaga – och måste ha något utanför sig själva att tro på. Och det stämmer nog. Men en del säger också att troende människor inte lever här och nu – att man hellre drömmer sig bort till en värld i himlen.

Men det kan jag inte hålla med om.

Jag tror – att det är när man vill att livet ska vara sådär skimrande – som vykorten från drömmarnas land, med guldkanter och glitter och hopp om grandiosa och ärofyllda utnämnanden och bekräftelser – som man lever lite ovanpå verkligheten.

Och det är inte dit som Gud kallar oss.

Det är tråkigt att säga – men det står ingenstans i Bibeln att den som följer Jesus och lever nära Gud – kommer att bli lycklig, vacker, framgångsrik och rik. Snopet, eller hur.

Ändå kommer vi hit till kyrkan. Ja, vi är ju förvisso inte jättemånga – och det är ju på sätt och viss begripligt – men jag tror ändå att det är många därute som längtar. Efter det där outsägligt rika som man kan ana i mysteriet. I Guds ord.

Och jag tror att man längtar efter verkligheten. Efter det som är sant.

När man inte längre orkar hålla på att ljuga för sig själv och andra om hur fantastiskt framgångsrik och lycklig man är – är det skönt att veta att Gud bryr sig inte om sådant.

Kallelsen till Guds rike talar till helt andra sidor av oss. Kanske är den så annorlunda att vi inte förstår den. Vårt samhälle som premierar prestige och utveckling och vinster – har gjort oss vana vid att alltid dölja våra brister. Smussla med våra tillkortakommanden. Och med skam mörklägga vår ångest.

Men Paulus skriver: ”Det som är dåraktigt i världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam..”

Ja – det verkar inte bättre än att det är dårarna, enligt den här världens normer - som har kallats till Guds rike. Dårarna som erkänner sin svaghet, sina sårbarheter och ömtåligheter. Som gastar om upprättelse för de utstötta, och om läkning för de illagjorda. Dårar som inte har förstånd nog att hålla fasaden. Som inte bryr sig om att verka bättre än de är. Det är dem som Gud kallar.

Och Gud kallar inte, genom att skicka glittriga vykort från drömmarnas land. Nej – Gud kallar – genom knockout. Eller som Maria Küchen uttrycker det i titeln på sin bok; genom frontalkrock.

För när man plötsligt inser att man har bytt hela sin värdegrund – och inte längre vill leva i den mentala heliumbubblan som – svävar lite ovanför marken – och som hålls uppe av självupphöjelse och självtillräcklighet – det är då man landar i verkligheten. Det är då man inser sin sårbarhet. Sin otillräcklighet. Och det är då man kan få syn på Jesus på korset. Som ser på oss. Med tålamod och kärlek. Med tröst och hopp. Och det kan nog kännas lite som en knockout.

För kanske är det först då vi kan förstå vad Jesus menade när han sa: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” ”Följ mig!”

Kallelsen till Guds rike är en stående öppen inbjudan. Och för att hitta dit behöver vi följa Jesus. Ner i vår egen sårbarhet, upp i befrielsen och förlåtelsen – och sedan in - i mötet med våra medmänniskor. Det är där ögon möts, och händer sträcks i ärlighet och tillit mot varandra för att hjälpa, trösta och bära – som jag tror att glimtar av Guds rike landar. Rakt in i våra hjärtan – inom oss, och i våra relationer – mitt ibland oss. Som uppenbarelser – eller kanske som välsignade vykort från Guds rike.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post30

Försonaren 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, May 05, 2014 09:32:48

Att kunna tro på det som Jesus berättar om – och som lärjungarna har fört vidare till oss i vår tid – är inte alltid så lätt.

Jesus försökte verkligen förklara – på en lång rad olika pedagogiska sätt om vad som är viktigt, sant och gott. Och han berättar om hur vi ska leva med varandra – och för varandra. Och han berättar om himmelriket.

Och vi har svårt att förstå hur han menar. Jag tänker ibland på Astrid Lindgrens rumpnissar – som med sina pliriga små frågande ögon ser sig omkring och undrar ”vaffö ere på dette viset”.

Kanske var det ungefär så lärjungarna såg ut ibland. Och genom tiderna har Jesu ord tolkats och man har försökt förstå – och det har inte alltid gått sådär lysande bra. Vi har ganska svårt att förstå vad han egentligen säger. Inte ni förstås – men .. många andra …

Men kanske är det så att vi inte riktigt är beredda att höra vad han vill att vi ska göra. Det är lite som när jag ska fylla i papper till myndigheter, eller som när jag gick i skolan och skulle räkna svåra mattetal. Min hjärna liksom domnar bort när det inte känns roligt.

Och det Jesus vill att vi ska göra – är inte alltid roligt. Jag tror att vårt motstånd kan vara förlamande.

För han vill att vi ska förlåta. Varandra.

Och det är inte alltid så lätt.

Det finns så många händelser i livet som kanske har gjort för ont. Som orsakat oss stora förluster. Ibland onödiga.

Då är det svårt att förlåta.

Men att förlåta behöver kanske inte vara att säga att det inte gjorde något. Eller att säga att det var ok – det som hände.

Det kanske räcker med att låta bli att ge igen. Att låta den som gjort oss illa få fortsätta leva sitt liv – utan att bli straffad eller illagjord tillbaka.

Det är också svårt. Men jag tror att det är gott nog.

För ingen av oss vill egentligen illa – och ändå blir det fel ibland.

När vi ber Herrens bön – ber vi ”Förlåt oss våra skulder – liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Alltså – skulden finns kvar. Vi har förlåtit – men skulden finns kvar.

Det är som om vi får känna oss kränkta, sårade och skadade – men vi uppmanas att låta bli att hämnas, ge igen, straffa. Och låta Jesus ta hand om det.

Och när Jesus berättar om himmelriket – så är det just där som vi får möta honom. Jesus Kristus själv.

Och det är han som ska döma oss och våra nära och kära och våra fiender. Tillsammans med honom kanske var och en av oss får se tillbaka på våra liv och se vad han har att säga.

Och jag vet vad han har att säga – för det har han berättat om och om igen. Och lärjungarna har berättat om det – om och om igen.

Jesus frisäger oss i domen. Men han vill kanske att vi ska våga möta hans blick – och se det han ser.

Klarar vi det?

Jesus som älskar oss och håller oss i sin famn när vi behöver tröst och upprättelse och som visar oss de rätta vägarna när vi är vilsna. Vi får lita på att han älskar oss och tar emot oss där – i sin himmel.

Och när vi har svårt att frigöra oss från sådant som kränkt oss, skadat oss och hindrat oss – kan kanske Nelson Mandelas ord påminna oss om det stora i oss. Han sa:

”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk,

begåvad och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.

Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss: Den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi gjort oss fria från vår egen rädsla. Gör vår närvaro andra automatiskt fria.”



  • Comments(2)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post29

Den gode herden 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, May 04, 2014 22:57:30

Jag minns när jag var ungefär 20 år och var ute på någon slags krog, och träffade en kille där, i samma ålder som jag. Han berättade att han läste till präst. Jag hade redan en kristen tro, men det var ganska hemligt. Lite sårbart. Jag var inte förankrad i någon församling, och var inte van att prata om det. Jag sa lite blygt och trevande ”Jag skulle också vilja kunna tro.”

Han tittade på mig och såg bara trött ut. Också sa han ”Det kommer du antagligen aldrig att kunna göra.” Också gick han.

Provokationer fungerar ibland. Och Jesus som har en förmåga att känna av vilka motiv som finns i människornas frågor – har i den text vi hörde idag - insett att det inte var läge att lirka. Så han tar helt enkelt till lite uppfriskande och provokativ härskarteknik. Uteslutningsmetoden. Ni känner inte igen min röst därför att ni inte hör till min hjord.

Och jag tror, att de som inte ville höra och inte ta in det som Jesus sa - faktiskt hade all anledning att inte göra det.

För det Jesus säger – om och om igen – är inte så gulligt som många tror. Det handlar förvisso om kärlek, och om upprättelse och om nåd – men det har ett pris. Ett offer. Och att offra något har sällan varit på modet.

Vi vill helst bara få.

Fåren som inte hör till Jesu hjord – anser sig säkert vara både självsäkra och starka. Det Jesus pratar om – handlar om att vara beroende och öppen inför Guds kärlek. Sårbar. Vilket inte heller har varit på modet särskilt ofta i världshistorien.

De flesta sagorna, och historieskrivningarna – handlar om hjältar som segrar med hjälp av våld och vapen. Styrka och mod och självtillräcklighet.

Och Jesus följer inte mönstret. Han följer inte de herdar som vill locka massorna in i strid och krig. Han stannar – i öknen, vid strandkanten, bland sjuka, utstötta och hånade – där står han i sina sandaler med öppna händer. Och talar om att älska.

Hela han är en provokation. Mot sadismens och maktförtryckets grepp om människorna. Och han vet vilka strängar de spelar på. Uteslutandets iskalla strängar. Det svåraste straffet en människa kan få – förutom döden – är uteslutningen. Avvisandet. Du hör inte hit. Och den här gången använder han samma medel. Om dessa människor som nu ifrågasätter honom inte hade varit det minsta osäkra – hade han knappast kunnat spela det spelet. Han använder ett högt kort. Han utmanar dem.

Om de tyckt att han var en fåntratt på riktigt – hade hans utspel inte betytt något. Men – om det fanns någon där som egentligen helst ville höra till hans hjord – så sved nog hans kommentar.

Och kanske kan vi här våga oss på att ställa oss frågan: Vilken hjord är vi i nu?

Har vi hört vad Jesus har sagt? Har vi orkat lyssna? Är vi beredda att offra något av oss själva, vår egen världsliga trygghet för att dela med oss? Är vi redo att offra våra egna själviska liv för att dela kärlekens liv med Jesus?

Vågar vi öppna våra hjärtan – och låta dem bli grindar – till Jesus? Eller måste vi göra en kostnadskalkyl först? Vad tänker han ta ifrån oss?

Jesus ser stängda hjärtan, han ser ondskan, han ser hur vi människor vänder oss bort från varandra och från kärleken. Från tiggarna på gatorna, från barnen som behöver tröst, från naturen som behöver befrias från gifter. Och han provocerar oss, uttalar det han ser, pekar på våra brister och kanske sörjer han.

Men han straffar inte.

Han gör konsekvensanalyser. Han säger till människorna som inte tror på honom – att de inte får del av det han har att ge. Men – det är inte ett straff. Det är en konsekvens av att de inte tar emot. Av att man hellre stoppar in nåt annat brus i sina öron. Eller som Nalle Phu sa – “Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”

Nej – Jesus dömer inte, straffar inte och han avvisar inte. Han står kvar. Och allt han säger – om och om igen – är Kom. Kom hem.

Att följa en god herde, eller att vara en god herde – är att ha tålamod. Ungefär som att vara en GPS.

Målet finns inskrivet i oss. Det har Gud sett till – i själva skapelsens drivkrafter finns denna djupa längtan efter kärlek och trygghet i oss alla.

Men sedan går vi vilse. Som om vi fötts utan lokalsinne. Men Gud är som en GPS. Vi går hit och dit. Irrar lite åt höger och lite åt vänster – och i politikens värld drivs frågor som vill människans och jordens väl – men även där missas ofta målet. Och Gud säger tålmodigt; Gör om rutt. Ta av nästa avfart.

Om det så tar ett helt liv – eller mer – så finns rösten där. Inom oss.

Kom.

Kom hem.

Jag ska ge dig allt du behöver.

Och du ska få vila på gröna ängar.



  • Comments(1)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post28
« PreviousNext »