Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Nådens gåvor

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, August 25, 2014 19:44:14

(Tack Katarina Frisk för hjälpen att hitta de hebreiska och grekiska orden och för inspiration till delar av predikan.)

Nådens gåvor är temat idag. Ordet används nästan enbart i kyrkan och i kristna sammanhang – och kan bli svårt för människor som inte rör sig i sådana kretsar att förstå innebörden av ordet. Och faktiskt även för oss som har hört och använt ordet många gånger – kan innebörden ibland bli för hisnande stor för att kunna bli begriplig. Eller trovärdig.

Vi brukar säga att dopet är en gåva, kanske kan vi kalla den en nådens gåva, som rubriken lyder idag?

I vår kyrka döper vi små nyfödda bebisar oavsett vilka förmågor, eller kvaliteter eller egenskaper de eventuellt kommer att besitta i framtiden. Vi välkomnar dessa nya små liv in i Guds gemenskap helt villkorslöst. Utan krav på prestation eller duglighet.

Med nåden är det på samma sätt. I Gamla Testamentet använder man det hebreiska uttrycket chesed/chased, som betyder ”kärlek” eller barmhärtighet

Medan Nya Testamentet har det grekiska ordet charis, som betyder ordagrant betyder ”gåva”, men har kommit att översättas till ordet ”nåd”. En gåva som man fått oförtjänt – utan motprestation.

Det kan vara svårt att ta emot en gåva som man inte anser sig förtjänt av. Nej, det är alldeles för mycket säger vi, och kanske tänker vi att vi blir skyldiga något i gengäld. Vi är så vana vid att tävla, köpslå och prestera.

När lärjungarna oroar sig över vem som är störst bland dem, hämtar Jesus ett barn och säger: Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor!

Jag tänker att den som tar emot ett litet tar också på sig ett ansvar och ett kärleksuppdrag – Att GE. Att ge kärlek, tröst, omsorg och trygghet.

Inte nog med att den minsta blir störst, i Jesu omvända värld – utan – den som ger – är den som tar emot Jesus också.

Jag ska berätta en saga för er nu.. Om en ung kvinna, som tyckte om att vandra. Hon vandrade i skogen, året om, och hon älskade att bara gå där och njuta av allt som hon såg, hörde och kände dofterna av. En dag, en tidig höstdag, när hon gick längs en stig såg hon något som glimmade i dikeskanten. Hon gick fram och lyfte på buskarna och såg att det var en glittrande sten. Den var oerhört vacker. Hon tog upp den. Såg på den länge och lade den sedan i sin ryggsäck. När det blev kväll slog hon läger, och tände en eld. Då såg hon att det kom en man en bit bort. Han kom fram till henne. Han hade trasiga kläder, en sliten gammal hatt och han frågade om hon hade något som han kunde få äta. Han var hungrig. Hon svarade genast att han var välkommen att slå sig ner, hon skulle ju just äta kvällsmat. Du kan äta tillsammans med mig, sa hon. Hon öppnade sin ryggsäck för att ta fram maten - men när hon gjorde det så såg han vad hon hade däri. Han såg stenen. Han log lite och sa, kanske lite på skoj, att om hon ville så kunde hon ge honom stenen istället - så behövde hon inte ge honom någon mat. Hon tog upp stenen, och tittade på honom och sa, Javisst. Varsågod. Mannen blev häpen. Han fick knappt fram ett ord. Han tog emot stenen och backade bort från lägret och började sedan gå mot staden. Han tänkte att han kunde sälja stenen. Och sen skulle han kunna köpa sig mat och kläder hela sitt liv. Men när han kommit en bit, så stannade han. Det var som om han inte kunde fortsätta att gå. Kvinnan somnade och sov gott hela natten. När morgonen grydde och hon vaknade - var det första hon såg - mannen som var på väg tillbaka till henne. Han kom fram. Han räckte henne stenen och sa: Jag vill inte ha stenen. Jag kan inte ta emot den. Men jag vill att du delar med mig - det som du har - som gjorde att du så lätt kunde ge den till mig.

Vi har fått livet, kärleken och tron och hoppet
av Gud.

Jesus gav. Han gav sin kropp och sitt blod. Ungefär som en mor gör till sitt barn.

I det givandet möter han vår längtan, vår tillit och vår sårbarhet.

Att mötas i sårbarhet. Att ge av det man har. Till den som behöver. Oavsett vilken av alla nådens begåvningar man fått. Om man är bra på att sjunga eller räkna, snickra eller bota. Det spelar ingen roll – för alla behövs. Och vi behöver varandra.

När lärjungarna konkurrerar och undrar vem av dem som är störst – gör de just det som är motsatsen till att skapa relationer, eller församling. De vill vara lite bättre, lite viktigare än sin vän. Jag tror, att det i relationer som kärvar, ligger ett skimmer av just detta. Att vilja vara lite bättre än den andre. Att inte kunna ge och att ta emot i generositet. Att inte förmå att dela.

Det sägs vara viktigt att ge varandra bekräftelser och uppskattning i relationer. Och det är det kanske.

Men jag tror att det också finns ett helt annat behov – under ytan.

Behovet av att få mötas utan fasader. Utan vapen. Att få vara brusten. Ofärdig och halvdan. Att få ge och ta emot ändå. Att få dela. Utan att bli lurad, utan att behöva ha guarden uppe – och utan att ha en egen agenda för hur man kan få ut russinen ur kakan i en relation.

Att kunna ge av sig själv, kräver att man är sig själv. Och inte håller på att förställa sig.

Att ge av sig själv är att ge det som man fått av Gud. Av nåd. Och ge det vidare.

Det är då det är lätt att ge. Och lätt att dela. Lätt att älska.

Tack Gud – för nåden att älska och bli älskad..



Förbön ( Nådens gåvor)

I Skaparens, Försonarens och Livgiverskans namn ber vi om nåd för alla människor som fastnat i hat och vrede och hämnd. Kom med nåd till Gaza, till Syrien, till Irak, till Centralafrikanska Republiken, till Sydsudan. Världen står i brand och nöden är stor. Kom med din nåd Gud. Kom och väck oss, och gör oss villiga att hjälpa dem som lider. Kom med din tröst Gud, trösta bort hatet. Läk alla sår som svider när krigen fortsätter. Kom med din skaparvind och skapa nytt liv i det som nu håller på att förgås av ondska och mörker.

Vi ber om frimodighet, så att vi ger dig möjlighet att verka genom oss. När du ger oss nådens gåvor – och vi tvekar inför att ge dem vidare – för att vi är rädda för att ta plats, verka skrytsamma eller märkvärdiga. Ge oss modet att stå upp för dig Gud. Att ge det du gett oss vidare – hur litet eller stort det än är. Hjälp oss att våga ge. För i givandet tar vi emot dig.

Vi ber om tillit och hopp – i våra närmaste relationer. Om nåden att "älska på", trots allt. Vi ber om nåden att kunna förlåta, och att beskydda det som är sårbart och vackert. Och att få våra sår läkta och tröst i vår besvikelse. Kom med hoppets gåva Gud. Vi behöver hjälp att hålla hoppet uppe, och att lita på att du ger oss det vi behöver.

Vi ber för barnen. Alla barn vi har omkring oss – i världen – i församlingen – och de barn vi har inom oss. Som är tillitsfulla och sårbara och som förväntar sig allt gott. Låt dem få bli våra förebilder och våra inspiratörer i att vara människor. Och låt oss ge dem plats i våra liv. Hjälp oss Jesus Kristus – att ta emot barnen – i ditt namn.

Amen.







  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post32

Hjälparen kommer 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Thu, July 03, 2014 11:17:22

Predikan 1/6 2014 Hjälparen kommer.

Det har varit påsk och vi har följt berättelsen om hur Jesus har dött och uppstått – och nu också gjort sin himmelsfärd. Och vi inväntar pingsten. Den Heliga andens tid. Jesus säger att han har mycket mer att säga – men att lärjungarna inte förmår att ta emot mer. Och han lovar att sanningens ande ska komma och hjälpa dem. Vägleda dem. Säga vad som kommer att ske. Och sanningens ande ska föra Jesu talan. Till dem. Till oss. Temat idag är Hjälparen kommer. Och det är just Anden – som Jesus talar om.

Lärjungarna ville säkert inte alls höra att de hade svårt för att fatta. De var nog ungefär som vi – och ville gärna visa sig smarta och att de hade koll. De till och med tävlade ibland med varandra om vem som var den bästa lärjungen – vilket i sig visar att de inte hade så bra koll som de ville påskina ..

För det är så annorlunda – det som Jesus vill lära dem. Och oss. Det verkar ligga i vår mänskliga natur att vilja ha koll. Att konkurrera. Att veta hur saker är. Hur det ska bli. Då känner vi trygghet. Vi skriver kontrakt, regelverk och lagar. Vi köper försäkringar, tar kvitton och ringer till medium och frågar om framtiden.

Ibland hör man människor säga att det är ”ovissheten” som är värst.

Att det är i oron över att det värsta som kan hända – verkligen ska hända – som ångesten och vanmakten känns som starkast.

Ovissheten om framtiden, om relationer, ekonomi, arbete, hälsa som gnager i oss. Vi har ju inga garantier för någonting. Faktiskt.

Men vi behöver trygghet. Och vi behöver frihet.

Det är valår i år. Och alla politiska partier säljer sina löften till oss. Och alla lovar trygghet. Och frihet. Och alla målar upp problembilder och föreslår olika lösningar. Och vi ska välja. Rösta.

Och vi tänker olika. Ser olika slags problem – och hoppas på olika slags lösningar. Det finns alltid människor som faller mellan stolarna – eller paragraferna. Det är svårt att även i en demokrati – se till allas behov. De som inte har någon röst, kan bara hoppas på att någon annan för deras talan. Barn tex. Och vår natur. Papperslösa och minoritetsgrupper.

Och vi har svårt att se helhetsbilden. Konsekvenserna.

Och när valdagen närmar sig – så är det nog ofta så att det är de egna bekymren som står en närmast. De egna behoven av trygghet.

Och vi är beredda att göra mycket för att få trygghet. För att slippa ovisshet. Och Jesus lovar att sanningens ande ska vägleda oss. Det låter ju så bra. Eller hur?

Men hur känner vi igen sanningens ande? Hur vet vi att det inte är elaka gammelfaster Svanhild som gastar in i våra huvuden och säger var som bör göras? Eller att impulsen att göra det där underbara men kanske lite galna – inte är en väl dold frestelse som kan göra illa? Kanske mig själv illa?

Om vi ser tillbaka på våra liv – och undrar varför man gjort en del mindre bra saker – kanske man undrar var sanningens ande höll hus då.

Men det är inte så lätt att urskilja dess röst. Det verkar som om man behöver kunna stilla sig, hitta sin inre tystnad – och vila i tillit – innan den hörs. Elia i Gamla Testamentet – beskriver det så här:

” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?”

Jag tänker att sanningens ande öppnar våra inre rum bit för bit hela livet. Vi förmår inte att se allt på en gång. Men i bön och samtal kan vi låta sanningens ande få flytta in i oss. Bli del av oss. Sanningens ande kan bli kött – i våra kroppar. Vi kan vägledas av den och låta Guds vilja ske med hjälp av våra händer.

Att ha en sådan tro – är en politisk kraft. För då medverkar vi till att skapa en bättre värld. Ett gott samhälle. Där bokstäver, regelverk och lagar inte räcker till – utan behöver kompletteras och kunna brytas med hjälp av sanningens ande. Så att vi hjälper varandra oavsett paragraferna.

Jesus sa också – att det ni gör mot era minsta – det gör ni också mot mig.

Han uppmanar oss att se honom i det som är sårbart och ömtåligt.

Och när vi orkar se sårbarheten, ömtåligheten och utsattheten i varandra – det är då vi kan räcka ut våra händer och vara en hjälpare. Och när vi inte längre behöver vara rädda för att bli hånade eller straffade för att vi är ömtåliga – det är då vi kan sträcka ut våra händer och be om hjälp.

Vi stillar oss en liten stund – och ber över det som vi nu önskar hjälp med i våra liv. Och vi ber om vägledning och klarhet i hur vi kan göra för att få den hjälp vi behöver. Jesus Kristus - låt sanningens ande vägleda oss här och nu, i ditt namn. Amen.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post31

Kallelsen till Guds rike 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Tue, July 01, 2014 14:24:32

När jag var liten hade jag en självklar bild av hur jag skulle leva när jag var vuxen. Jag skulle leva ungefär som mina föräldrar. Jag skulle ha ett arbete – och jag tänkte bli hårfrisörska eller kanske sångerska. Jag skulle ha barn och jag skulle ha en man och ett hus. Det var som om alternativen inte fanns med i beräkningen. Barnets naivitet är värd att bevara, och barnets bilder av framtiden och livets möjligheter kan antagligen ge hopp och livslust.

Men någonstans mitt på livsresan brukar man komma på att föräldrarnas livsval kanske inte alls är ens egna. Och det där som man drömde om att bli – kanske bara var ett fint vykort från drömmarnas land för att hålla livslusten uppe. Brevskörden från verkligheten brukar inte vara lika skimrande.

På sådana kuvert står det skatteverket, försäkringskassan eller länsstyrelsen eller kanske kronofogden på. Eller Landstinget.

En del säger att människor som tror på Gud och går i kyrkan – är svaga – och måste ha något utanför sig själva att tro på. Och det stämmer nog. Men en del säger också att troende människor inte lever här och nu – att man hellre drömmer sig bort till en värld i himlen.

Men det kan jag inte hålla med om.

Jag tror – att det är när man vill att livet ska vara sådär skimrande – som vykorten från drömmarnas land, med guldkanter och glitter och hopp om grandiosa och ärofyllda utnämnanden och bekräftelser – som man lever lite ovanpå verkligheten.

Och det är inte dit som Gud kallar oss.

Det är tråkigt att säga – men det står ingenstans i Bibeln att den som följer Jesus och lever nära Gud – kommer att bli lycklig, vacker, framgångsrik och rik. Snopet, eller hur.

Ändå kommer vi hit till kyrkan. Ja, vi är ju förvisso inte jättemånga – och det är ju på sätt och viss begripligt – men jag tror ändå att det är många därute som längtar. Efter det där outsägligt rika som man kan ana i mysteriet. I Guds ord.

Och jag tror att man längtar efter verkligheten. Efter det som är sant.

När man inte längre orkar hålla på att ljuga för sig själv och andra om hur fantastiskt framgångsrik och lycklig man är – är det skönt att veta att Gud bryr sig inte om sådant.

Kallelsen till Guds rike talar till helt andra sidor av oss. Kanske är den så annorlunda att vi inte förstår den. Vårt samhälle som premierar prestige och utveckling och vinster – har gjort oss vana vid att alltid dölja våra brister. Smussla med våra tillkortakommanden. Och med skam mörklägga vår ångest.

Men Paulus skriver: ”Det som är dåraktigt i världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam..”

Ja – det verkar inte bättre än att det är dårarna, enligt den här världens normer - som har kallats till Guds rike. Dårarna som erkänner sin svaghet, sina sårbarheter och ömtåligheter. Som gastar om upprättelse för de utstötta, och om läkning för de illagjorda. Dårar som inte har förstånd nog att hålla fasaden. Som inte bryr sig om att verka bättre än de är. Det är dem som Gud kallar.

Och Gud kallar inte, genom att skicka glittriga vykort från drömmarnas land. Nej – Gud kallar – genom knockout. Eller som Maria Küchen uttrycker det i titeln på sin bok; genom frontalkrock.

För när man plötsligt inser att man har bytt hela sin värdegrund – och inte längre vill leva i den mentala heliumbubblan som – svävar lite ovanför marken – och som hålls uppe av självupphöjelse och självtillräcklighet – det är då man landar i verkligheten. Det är då man inser sin sårbarhet. Sin otillräcklighet. Och det är då man kan få syn på Jesus på korset. Som ser på oss. Med tålamod och kärlek. Med tröst och hopp. Och det kan nog kännas lite som en knockout.

För kanske är det först då vi kan förstå vad Jesus menade när han sa: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” ”Följ mig!”

Kallelsen till Guds rike är en stående öppen inbjudan. Och för att hitta dit behöver vi följa Jesus. Ner i vår egen sårbarhet, upp i befrielsen och förlåtelsen – och sedan in - i mötet med våra medmänniskor. Det är där ögon möts, och händer sträcks i ärlighet och tillit mot varandra för att hjälpa, trösta och bära – som jag tror att glimtar av Guds rike landar. Rakt in i våra hjärtan – inom oss, och i våra relationer – mitt ibland oss. Som uppenbarelser – eller kanske som välsignade vykort från Guds rike.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post30

Försonaren 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, May 05, 2014 09:32:48

Att kunna tro på det som Jesus berättar om – och som lärjungarna har fört vidare till oss i vår tid – är inte alltid så lätt.

Jesus försökte verkligen förklara – på en lång rad olika pedagogiska sätt om vad som är viktigt, sant och gott. Och han berättar om hur vi ska leva med varandra – och för varandra. Och han berättar om himmelriket.

Och vi har svårt att förstå hur han menar. Jag tänker ibland på Astrid Lindgrens rumpnissar – som med sina pliriga små frågande ögon ser sig omkring och undrar ”vaffö ere på dette viset”.

Kanske var det ungefär så lärjungarna såg ut ibland. Och genom tiderna har Jesu ord tolkats och man har försökt förstå – och det har inte alltid gått sådär lysande bra. Vi har ganska svårt att förstå vad han egentligen säger. Inte ni förstås – men .. många andra …

Men kanske är det så att vi inte riktigt är beredda att höra vad han vill att vi ska göra. Det är lite som när jag ska fylla i papper till myndigheter, eller som när jag gick i skolan och skulle räkna svåra mattetal. Min hjärna liksom domnar bort när det inte känns roligt.

Och det Jesus vill att vi ska göra – är inte alltid roligt. Jag tror att vårt motstånd kan vara förlamande.

För han vill att vi ska förlåta. Varandra.

Och det är inte alltid så lätt.

Det finns så många händelser i livet som kanske har gjort för ont. Som orsakat oss stora förluster. Ibland onödiga.

Då är det svårt att förlåta.

Men att förlåta behöver kanske inte vara att säga att det inte gjorde något. Eller att säga att det var ok – det som hände.

Det kanske räcker med att låta bli att ge igen. Att låta den som gjort oss illa få fortsätta leva sitt liv – utan att bli straffad eller illagjord tillbaka.

Det är också svårt. Men jag tror att det är gott nog.

För ingen av oss vill egentligen illa – och ändå blir det fel ibland.

När vi ber Herrens bön – ber vi ”Förlåt oss våra skulder – liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Alltså – skulden finns kvar. Vi har förlåtit – men skulden finns kvar.

Det är som om vi får känna oss kränkta, sårade och skadade – men vi uppmanas att låta bli att hämnas, ge igen, straffa. Och låta Jesus ta hand om det.

Och när Jesus berättar om himmelriket – så är det just där som vi får möta honom. Jesus Kristus själv.

Och det är han som ska döma oss och våra nära och kära och våra fiender. Tillsammans med honom kanske var och en av oss får se tillbaka på våra liv och se vad han har att säga.

Och jag vet vad han har att säga – för det har han berättat om och om igen. Och lärjungarna har berättat om det – om och om igen.

Jesus frisäger oss i domen. Men han vill kanske att vi ska våga möta hans blick – och se det han ser.

Klarar vi det?

Jesus som älskar oss och håller oss i sin famn när vi behöver tröst och upprättelse och som visar oss de rätta vägarna när vi är vilsna. Vi får lita på att han älskar oss och tar emot oss där – i sin himmel.

Och när vi har svårt att frigöra oss från sådant som kränkt oss, skadat oss och hindrat oss – kan kanske Nelson Mandelas ord påminna oss om det stora i oss. Han sa:

”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk,

begåvad och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.

Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss: Den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi gjort oss fria från vår egen rädsla. Gör vår närvaro andra automatiskt fria.”



  • Comments(2)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post29

Den gode herden 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, May 04, 2014 22:57:30

Jag minns när jag var ungefär 20 år och var ute på någon slags krog, och träffade en kille där, i samma ålder som jag. Han berättade att han läste till präst. Jag hade redan en kristen tro, men det var ganska hemligt. Lite sårbart. Jag var inte förankrad i någon församling, och var inte van att prata om det. Jag sa lite blygt och trevande ”Jag skulle också vilja kunna tro.”

Han tittade på mig och såg bara trött ut. Också sa han ”Det kommer du antagligen aldrig att kunna göra.” Också gick han.

Provokationer fungerar ibland. Och Jesus som har en förmåga att känna av vilka motiv som finns i människornas frågor – har i den text vi hörde idag - insett att det inte var läge att lirka. Så han tar helt enkelt till lite uppfriskande och provokativ härskarteknik. Uteslutningsmetoden. Ni känner inte igen min röst därför att ni inte hör till min hjord.

Och jag tror, att de som inte ville höra och inte ta in det som Jesus sa - faktiskt hade all anledning att inte göra det.

För det Jesus säger – om och om igen – är inte så gulligt som många tror. Det handlar förvisso om kärlek, och om upprättelse och om nåd – men det har ett pris. Ett offer. Och att offra något har sällan varit på modet.

Vi vill helst bara få.

Fåren som inte hör till Jesu hjord – anser sig säkert vara både självsäkra och starka. Det Jesus pratar om – handlar om att vara beroende och öppen inför Guds kärlek. Sårbar. Vilket inte heller har varit på modet särskilt ofta i världshistorien.

De flesta sagorna, och historieskrivningarna – handlar om hjältar som segrar med hjälp av våld och vapen. Styrka och mod och självtillräcklighet.

Och Jesus följer inte mönstret. Han följer inte de herdar som vill locka massorna in i strid och krig. Han stannar – i öknen, vid strandkanten, bland sjuka, utstötta och hånade – där står han i sina sandaler med öppna händer. Och talar om att älska.

Hela han är en provokation. Mot sadismens och maktförtryckets grepp om människorna. Och han vet vilka strängar de spelar på. Uteslutandets iskalla strängar. Det svåraste straffet en människa kan få – förutom döden – är uteslutningen. Avvisandet. Du hör inte hit. Och den här gången använder han samma medel. Om dessa människor som nu ifrågasätter honom inte hade varit det minsta osäkra – hade han knappast kunnat spela det spelet. Han använder ett högt kort. Han utmanar dem.

Om de tyckt att han var en fåntratt på riktigt – hade hans utspel inte betytt något. Men – om det fanns någon där som egentligen helst ville höra till hans hjord – så sved nog hans kommentar.

Och kanske kan vi här våga oss på att ställa oss frågan: Vilken hjord är vi i nu?

Har vi hört vad Jesus har sagt? Har vi orkat lyssna? Är vi beredda att offra något av oss själva, vår egen världsliga trygghet för att dela med oss? Är vi redo att offra våra egna själviska liv för att dela kärlekens liv med Jesus?

Vågar vi öppna våra hjärtan – och låta dem bli grindar – till Jesus? Eller måste vi göra en kostnadskalkyl först? Vad tänker han ta ifrån oss?

Jesus ser stängda hjärtan, han ser ondskan, han ser hur vi människor vänder oss bort från varandra och från kärleken. Från tiggarna på gatorna, från barnen som behöver tröst, från naturen som behöver befrias från gifter. Och han provocerar oss, uttalar det han ser, pekar på våra brister och kanske sörjer han.

Men han straffar inte.

Han gör konsekvensanalyser. Han säger till människorna som inte tror på honom – att de inte får del av det han har att ge. Men – det är inte ett straff. Det är en konsekvens av att de inte tar emot. Av att man hellre stoppar in nåt annat brus i sina öron. Eller som Nalle Phu sa – “Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”

Nej – Jesus dömer inte, straffar inte och han avvisar inte. Han står kvar. Och allt han säger – om och om igen – är Kom. Kom hem.

Att följa en god herde, eller att vara en god herde – är att ha tålamod. Ungefär som att vara en GPS.

Målet finns inskrivet i oss. Det har Gud sett till – i själva skapelsens drivkrafter finns denna djupa längtan efter kärlek och trygghet i oss alla.

Men sedan går vi vilse. Som om vi fötts utan lokalsinne. Men Gud är som en GPS. Vi går hit och dit. Irrar lite åt höger och lite åt vänster – och i politikens värld drivs frågor som vill människans och jordens väl – men även där missas ofta målet. Och Gud säger tålmodigt; Gör om rutt. Ta av nästa avfart.

Om det så tar ett helt liv – eller mer – så finns rösten där. Inom oss.

Kom.

Kom hem.

Jag ska ge dig allt du behöver.

Och du ska få vila på gröna ängar.



  • Comments(1)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post28

Första Advent.

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sat, November 30, 2013 19:50:59

En kort betraktelse som inte fått luft i en Gudstjänst men som ändå hjälper mig att hitta ett förhållningssätt nu när glittret och kommersen drar igång. :

I förundran, stillhet och bön kommer vi allt närmare det heliga barnets födelse. Barnet som får bära skulden. Barnet som litar förbehållslöst på sin omgivning. Barnet som givits gåvor som få förstod. Barnet som avvisas, hånas och döms till döden. Vi har alla ett heligt barn inom oss. Låt det barnet bli buret i Skaparens famn. Och låt omsorgen om det sköra, behövande och ovillkorligt tillitsfulla - bli ledorden i adventstidens rörelse från mörker till ljus. Låt det nya livet komma. Det goda livet - som ställer allt på ända. Genom Jesus Kristus, vår ledstjärna och befriare.



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post26

Döden och Livet 2013

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, September 30, 2013 23:27:13

Döden och Livet 2013

Två änkor har förlorat sina söner. De dör – mitt i sina liv. Änkorna gråter och anklagar. Den ena änkan är arg och anklagade Elia och säger: ”Du har kommit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Det verkar som om hon känner skuld och kanske har fått syn på något i sig själv. De sörjer och rasar. Tack och lov. Det är ändå något som är begripligt i de här berättelserna, tänker jag. Men sedan blir det bara värre och värre.

Elia som blir anklagad för att ha orsakat pojkens död – känner medkänsla. Det är inte så vanligt att man känner medkänsla för någon som anklagat en för något sådant, kan jag tänka mig.

Den andra änkan var antagligen bedrövad – och Jesus säger åt henne att inte gråta. Ungefär som vi alla antagligen någon gång blivit uppmanade att inte gråta, hur svårt vi än har haft det. För människor har ofta så svårt för att stå ut med gråt. Men är det verkligen en bra sak att säga till någon som just mist sitt barn?

Som grädde på moset får dessutom sönerna liv igen och reser sig upp och börjar tala.

Jag stör mig på enkelheten. Det är som att döden blir något osentimentalt och odramatiskt som ingen ska behöva oroa sig för. Man behöver bara be om nytt liv så får man det. Eller – rättare sagt – Jesus eller Elia ber Gud att ge den döde nytt liv – för den döde kan ju inte be själv. Den är ju faktiskt död. Just då. Och mödrarna kunde nog inte ens tänka tanken att det skulle vara möjligt. Dessutom var de förtvivlade, förkrossade och arga och ledsna. Och vem orkar be då? Vem orkar tro då?

Det blir snurrigt. Jag tycker att döden ska få vara svart, mörk, hemsk och svår. För det är den. Eftersom det är fråga om att den man älskat och kanske levt nära – plötsligt inte finns där längre. Kanske blir tomrummet så stort att man helt går vilse i dess labyrinter. Och Jesus säger ”Gråt inte”.

Så enkelt han gör det. Så oförskämt enkelt.

Eller?

Det är som att texterna vill utmana oss att tänka större. Som att den fysiska Döden inte alltid är död. Och det fysiska Livet inte alltid är liv. Det är som att de döda lever och de levande är döda.

Varken sönerna eller mödrarna bad om att de skulle få liv igen. Sönerna var ju döda. Och mödrarna kände inget hopp. De som bad – och förändrade livet för änkorna och deras söner och alla som såg vad som hände - var Elia och Jesus. Därför att de visste att det var möjligt. De visste att Guds kraft var starkare än naturlagarna – och de hyste hopp om att Gud skulle inverka med sin skaparande om de bad om det. De hyste hopp och tillit till Gud och de kände medkänsla gentemot mödrarna.

Och kvinnorna fick inte bara sina söner tillbaka – de fick också en erfarenhet som måste ha förändrat deras syn på allting. De fick uppleva att någon bad för dem. Att någon annan hjälpte dem att tro. Och att Gud svarade. Allt de behövde göra var att ta emot.

Kanske handlar det om att komma till sin vanmakts gräns, att förlora, att tappa hoppet, ge upp sin falska trygghet, sin illusion av kontroll på livet - och - kapitulera. Och om att ta emot hjälp, och att ta emot Gud - som ÄR LIV. Då får man mer än samma liv tillbaka. Man får ett helt annat universum, en annan världsbild. Ett annat liv. Ett nytt liv.

Döden och livet verkar inte vara varandras motsatser. Snarare existerar de parallellt. Samtidigt! Oavbrutet! Det är som att vi har två inneboende krafter inom oss. En konstruktiv och en destruktiv. En livgivande och en livsnedbrytande. Men det är värt att minnas – att varken kvinnorna eller sönerna bad om nytt liv. Ändå fick sönerna nytt liv. För att det fanns andra som bad för dem, när de själva inte kunde.

Jag ska avsluta med en dikt som Tage Danielsson har skrivit.

En droppe droppad i livets älv

Har inte kraft att flyta själv.

Men det finns ett krav på varenda droppe

hjälp till att hålla varandra oppe.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post25

Efterföljelse 2013

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, September 30, 2013 23:17:36

Efterföljelse.

Idag handlar Evangeliet om att förneka sig själv. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”

Vad menar Jesus?

Att förneka sig själv känns så … 20-tal? Sedan dess har människors befrielse handlat om att få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Rätten att bestämma över sitt eget liv. Kvinnors rösträtt, barnens rätt att få undervisning. Männens rätt till sina barn. Allas rätt till social trygghet och skydd mot våld och brott. Rätten till vård och omsorg. Men – den som vill gå i Jesu spår ska förneka sig själv och ta sitt kors och följa honom.

Menar Jesus att vi ska förneka oss själva våra behov och rättigheter?

Ja – kanske det. Fast ändå inte. Och nu ska jag leverera ett resonemang som inte är helt enkelt att reda ut. Och det är ganska utmanande tror jag. Men pröva det gärna och säg till mig sen om ni vill fylla i något eller ta bort något. Men jag tänker såhär:

I psalmen vi sjöng, sjöng vi om att Gud ler emot oss, så som en mor ler mot sitt barn. Jag tänker att det är i en mors eller fars leende mot sitt barn som livet föds. Tilliten växer och tryggheten får fäste. Kärleken som ger liv, om och om igen. Ett barn behöver kärlek och trygghet. Ett barn som inte alls får det dör faktiskt. Så beroende är barn av kärlek. Och det barn som inte fått kärlek och trygghet av sina föräldrar – känner sig sviket. Oälskat. Det är inbyggt i oss att vi vet vad vi hade behövt. Jag tror att många människor lever med sådana svek inombords. Och den sorg som det medför. Med en stark längtan efter att få bli älskad och omsluten och accepterad av sina föräldrar. Och av sina syskon, sedan av vänner, av sin livskamrat, sina barn eller av sina arbetskamrater. I de nära relationerna söker man ibland det som man saknat från allra första början. Det som man i ett djupt skikt av sig själv vet att man egentligen borde ha haft rätt till. Man vet att man är värd det. Och man längtar. Djupt och innerligt.

Och om det inte finns någonstans att hämta – kanske man börjar lösa det på annat sätt. Genom att ta för sig. Kräva kärlek. Kräva kontakt. Kräva närhet. Vi är ju uppfostrade till att hävda vår rätt. Och att ha blivit sviken och inte fått den kärlek och trygghet man behöver – gör att man bär på upplevelsen av brist, hela livet. En brist som ligger nära känslorna av vanmakt och raseri.

Jag vet inte om mitt resonemang håller – men om jag drar det hela vägen ut – så tänker jag att vårt konsumtionssamhälle egentligen grundar sig på att vi låter våra begär styra oss. Jag säger ”vi” och menar vår samhällsstruktur, vår kultur – inte att var och en av oss är såhär hela tiden. Men – jag tror att vår känsla av att leva med en brist – ett hål inuti – kan göra att man vill fylla det – med den perfekta relationen som ska ge en allt – eller med ägodelar, eller alkohol, eller antidepressiva mediciner. Jag föraktar inget av det – och jag dömer det inte – men jag vill undersöka om det kan vara detta sammanhang som Jesus pekar på med sin uppmaning. Har vi kanske hamnat lite vilse när vi vill kräva våra rättigheter? Går det att få sådant som inte är givet?

Vi lever i en psykologiserande tid. Föräldrarnas ansvar är stort. Barnens behov är viktiga. Men för dyra för samhället att stå för. Man försöker knöla in så många barn man kan i varje klass, och socialtjänstens arbetare har inte resurser att ge tillräcklig hjälp till familjer som behöver stöd. Vi vet var som är viktigt – men kan ändå inte få till det i vårt samhälle.

I texten används orden ”förneka sig själv.” Inte orden ”förminska sig själv.”

Jag tänker att det kan betyda att Jesus uppmanar oss att förneka våra begär av allt detta. Att ge upp kampen om att få det man innerst inne vet att man borde få. Att ge upp. Fast man vet att man egentligen har rätt. Är värd det.

Att förminska sig själv skulle vara att inte erkänna sitt värde eller sin rätt. Att tänka låga tankar om sig själv. Kanske föraktfulla tankar om sig själv. Kanske känna skam för sig själv och sina behov. Men det är inte det Jesus säger.

Att förneka sig själv – kan betyda att man vet sitt värde, och sin rätt - men man kräver inte att andra ska ge det till en. Man kräver inte sin rätt. Man kräver inte att andra ska hålla med. Man gör sig beredd att förlora sina rättmätiga belöningar. Man krigar inte för att få sin vilja igenom. Man krigar inte ens för att få Guds vilja igenom. Man tar istället sin sorg, sin vanmakt och sin smärta – och ger upp. Man låter kampen dö. Kriget. De sidor av oss människor som vill vinna, bli belönade och få ära – kan nämligen aldrig vinna.

Det är just de sidorna av oss – som gör att vi glömmer bort att respektera våra medmänniskor. De får oss att köra våra egna race. De får oss att slåss.

Jag tror att det var Freud som myntade begreppet ”egot”. Egot är enligt Freud den del av människans jag, som drivs av de egna behoven. Egot blir tryggt av att ha makt över andra, ogillar kritik, vill gärna få ära och berömmelse och vill gärna ha en massa ego-delar. Den är egoistisk. Och enligt Freud finns den sidan i oss alla. Och jag tror honom.

Men det finns fler sidor i oss. Det finns också en djupare botten som bryter fram ibland. Särskilt när vi går igenom svåra perioder i livet. När behovet av mening och sammanhang gör sig påminda. Ett djup som lockar oss till att söka mening och sammanhang och gemenskap. En längtan efter att försonas med sitt liv, med sina nära och kära, och med sina känslor. Freud kallar den delen av oss för självet.

Då vill vi inte längre vara störst, bäst eller vackrast. Då vill man bara vara med. Få vara en bland andra. Bli accepterad och respekterad på sina villkor. Det blir inte längre viktigt att vinna. Att ha rätt. Eller att bli ärad.

Jag tror att dessa två sidor finns i oss alla. Och när Jesus pratar om att förneka sig själv och ta sitt kors – tror jag att han menar att det är egot som får ge upp. Och det gör ont att ge upp – så korset är sinnebilden av den smärtan som känns när man förlorar det som man tror sig ha rätt till. Men det är inte samma sak som att förminska sig själv. Tvärtom.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?

Det är när man tar sådant man inte fått – kräver sin rätt – roffar åt sig av resurser som kanske kan fördelas rättvist mellan flera – kränker någons självrespekt eller integritet – det är då den egna självrespekten naggas i kanterna.

Det är en skola i ödmjukhet och självrespekt. För självrespekten växer när man respekterar andra. När man slutar kriga. När man låter andra vinna.

När man låter bli att ta det man inte har fått.

Det handlar om att kunna stå tillbaka. Om att vilja ge. Men hur är det då tänkt att vi ska klara av det?

Jag tror att Paulus ger svaret i Thessalonikibrevet som vi hörde.

Paulus skrev; Gud är vårt vittne – och inte har vi strävat efter att bli ärade av människor, varken av er eller av andra. Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. Istället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor som sköter om sina barn. Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss.

Och jag tänker – att Paulus och hans följe kunde ge detta till de människor de mötte av en anledning. De hade fått ta emot det själva. De hade fått sina djupaste behov fyllda. De hade fått svar på sin djupaste längtan och sina begär efter att få höra till och bli emottagna utan förbehåll. Antagligen inte av sina föräldrar. Inte av sina jordiska mödrar och fäder, eller av försäkringskassan eller sin chef. Utan av Jesus Kristus – och av den som han kallade sin pappa. Vår Skapare och Gud.

Texten i psalmen som vi sjöng var ”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyste som solen. Det är detta som gör att jag tror. Att du ler emot mig som en mor.”

Så ta Gud i ena handen och Jesus i den andra – och gå genom resten av livet – med ett öppet sinne som accepterar att förlora både ära och ego-delar och prestige och faktiskt också människors kärlek.

Men kom ihåg att Gud ler emot dig – så som en mor ler mot sitt barn.

Och kanske är det just det som vi allra djupast längtar efter.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post24
« PreviousNext »