Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Enheten i Kristus 2013

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, September 30, 2013 23:13:11

Predikan: Enheten i Kristus. 1 september 2013.

Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste.

Jag tror att de var hungriga på trygghet och ville ha bekräftelser – positioner inför varandra – för att bli trygga.

Men Jesus gav dem inte det som de bad om.

Han gav dem inga höga positioner - inget socker för att dämpa deras ångest.

Han sa: Kungarna uppträder som Herrar över sina folk. Men med er är det annorlunda, den störste bland er ska vara som den yngste, och den som är ledare ska vara tjänaren.

Och det är ju precis det som alla vi kristna i Kyrkans historia alltid har levt efter – eller hur?

Som när Luther spikade upp sina teser på kyrkporten. Och blev bannlyst.

Nej, konkurrensen har alltid varit hård om vem som skulle kunna ges rätten att tolka Guds vilja.

Luther menade att alla gärningar kan ha självupphöjande syften. Även de goda gärningarna. Och därför är de inte ett självklart tecken på ödmjukhet och tjänande. Sådana uttalanden kan ju svida lite.

Temat ”Enheten i Kristus” kastar ett smolkigt ljus över kyrkans egen historia. Splittringen i Kristus har så många levande exempel. Eller oenigheten i Kristus. Där den ena brännande frågan efter den andra ska upp på borden i de fina salongerna och värderas om de verkligen kan anses vara rim och reson att människor gör si eller så i Jesu namn. För att inte tala om om tonfallet som ibland bryter fram i Kyrkans Tidning och i andra diskussionsforum.

Jag tycker att man kan säga att vi har vissa problem med att skapa den enhet som Jesus ber oss om. Och som Paulus så pedagogiskt försöker lära oss. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva,” säger Paulus. ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Ja – absolut! Det vill vi gärna! Tänker nog de flesta av oss. Men – kanske undrar vi också - vem av oss som gör det bäst?

I våra liv här och nu – möter vi ständigt olikheter i varandra. Vi brottas och skavs mot varandra. Ibland blir vi sårade. Känner att vi inte blir respekterade, förstådda eller inneslutna i den gemenskap som vi längtar till. Behovet av tröst och trygghet är djupt och oändligt. Men ibland blandar vi nog ihop det. Och tror att villkoret för att få vara med i gemenskapen och vara trygg – är att tycka lika, vara lika - och få bekräftelser. Kanske av ledaren för gruppen/ chefen/ föräldrarna eller familjen. Kanske i våra närmaste relationer.

Och då gör vi oss så ömtåliga!

I konkurrens, avund, jämföranden och fiendskap trängs vi och armbågar oss fram till bekräftelsernas bord. Där lönekuvert, diplom, betyg och social och yrkesmässig status lockar. Jag säger vi – för jag tror att det är ett mänskligt drag – som finns i oss alla – mer eller mindre. Och det är nog inte bara dåligt att vi drivs framåt. Vi kanske faktiskt är kallade till det också.

Jag tänker att vi kanske är kallade att vara olika. Kallade till olika intressen, sexuella identiteter, olika uppdrag och livsstilar och olika tolkningar av Gud. Jag tänker att det kan vara den största prövningen som vi fått av Gud. Att - i tolerans och medkänsla – öppna oss för varandras olikheter.

För tänk om olikheterna inte behöver mynna ut i konkurrens, rätt eller fel-tänkande, avund, jämföranden, och fiendskap?

Tänk om vi trots alla olikheter kan visa varandra omsorg och välvilja.

Trots att man kanske blivit sårad, och avvisad i sin egen åsikt, sin egen inställning och livsstil – inte behöver känna att man är bannlyst, kan bli bränd på bål eller utstött ur all gemenskap?

Utan istället likväl är ombesörjd av en djupare medkänsla som – trots olikheterna – bjuder på trygghet och gemenskap.

Rätten att leva i sin egen kallelse. I sin egen relation med Jesus Kristus. Vägarna är många – men Kristus är en! Och det är just därför – som vi alla är ett. För vi går mot samma mål. Men från så oändligt många olika håll.

När lärjungarna frågade Jesus vem av dem som var störst – gav Jesus inte det svar de ville ha. Han gav inget socker på smöret. Ingen enkel lindring av deras ångest.

För korsets väg är inte så gullig alltid. Det är ingen sockerkaksdiet trots att gemenskapen frodas vid våra fikabord.

Korsets väg är mer som barkbröd. Svårtuggat, kärvt och svårsmält. Men näringen är just det som vi allra djupast behöver. Gemenskap med Gud och med varandra.

Som den danske teologen och filosofen Lögstrup säger: Vi är varandras bröd – och varandras liv.

På det brödet blir man mätt länge – och man orkar gå långt.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post23