Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Efterföljelse 2013

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, September 30, 2013 23:17:36

Efterföljelse.

Idag handlar Evangeliet om att förneka sig själv. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”

Vad menar Jesus?

Att förneka sig själv känns så … 20-tal? Sedan dess har människors befrielse handlat om att få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Rätten att bestämma över sitt eget liv. Kvinnors rösträtt, barnens rätt att få undervisning. Männens rätt till sina barn. Allas rätt till social trygghet och skydd mot våld och brott. Rätten till vård och omsorg. Men – den som vill gå i Jesu spår ska förneka sig själv och ta sitt kors och följa honom.

Menar Jesus att vi ska förneka oss själva våra behov och rättigheter?

Ja – kanske det. Fast ändå inte. Och nu ska jag leverera ett resonemang som inte är helt enkelt att reda ut. Och det är ganska utmanande tror jag. Men pröva det gärna och säg till mig sen om ni vill fylla i något eller ta bort något. Men jag tänker såhär:

I psalmen vi sjöng, sjöng vi om att Gud ler emot oss, så som en mor ler mot sitt barn. Jag tänker att det är i en mors eller fars leende mot sitt barn som livet föds. Tilliten växer och tryggheten får fäste. Kärleken som ger liv, om och om igen. Ett barn behöver kärlek och trygghet. Ett barn som inte alls får det dör faktiskt. Så beroende är barn av kärlek. Och det barn som inte fått kärlek och trygghet av sina föräldrar – känner sig sviket. Oälskat. Det är inbyggt i oss att vi vet vad vi hade behövt. Jag tror att många människor lever med sådana svek inombords. Och den sorg som det medför. Med en stark längtan efter att få bli älskad och omsluten och accepterad av sina föräldrar. Och av sina syskon, sedan av vänner, av sin livskamrat, sina barn eller av sina arbetskamrater. I de nära relationerna söker man ibland det som man saknat från allra första början. Det som man i ett djupt skikt av sig själv vet att man egentligen borde ha haft rätt till. Man vet att man är värd det. Och man längtar. Djupt och innerligt.

Och om det inte finns någonstans att hämta – kanske man börjar lösa det på annat sätt. Genom att ta för sig. Kräva kärlek. Kräva kontakt. Kräva närhet. Vi är ju uppfostrade till att hävda vår rätt. Och att ha blivit sviken och inte fått den kärlek och trygghet man behöver – gör att man bär på upplevelsen av brist, hela livet. En brist som ligger nära känslorna av vanmakt och raseri.

Jag vet inte om mitt resonemang håller – men om jag drar det hela vägen ut – så tänker jag att vårt konsumtionssamhälle egentligen grundar sig på att vi låter våra begär styra oss. Jag säger ”vi” och menar vår samhällsstruktur, vår kultur – inte att var och en av oss är såhär hela tiden. Men – jag tror att vår känsla av att leva med en brist – ett hål inuti – kan göra att man vill fylla det – med den perfekta relationen som ska ge en allt – eller med ägodelar, eller alkohol, eller antidepressiva mediciner. Jag föraktar inget av det – och jag dömer det inte – men jag vill undersöka om det kan vara detta sammanhang som Jesus pekar på med sin uppmaning. Har vi kanske hamnat lite vilse när vi vill kräva våra rättigheter? Går det att få sådant som inte är givet?

Vi lever i en psykologiserande tid. Föräldrarnas ansvar är stort. Barnens behov är viktiga. Men för dyra för samhället att stå för. Man försöker knöla in så många barn man kan i varje klass, och socialtjänstens arbetare har inte resurser att ge tillräcklig hjälp till familjer som behöver stöd. Vi vet var som är viktigt – men kan ändå inte få till det i vårt samhälle.

I texten används orden ”förneka sig själv.” Inte orden ”förminska sig själv.”

Jag tänker att det kan betyda att Jesus uppmanar oss att förneka våra begär av allt detta. Att ge upp kampen om att få det man innerst inne vet att man borde få. Att ge upp. Fast man vet att man egentligen har rätt. Är värd det.

Att förminska sig själv skulle vara att inte erkänna sitt värde eller sin rätt. Att tänka låga tankar om sig själv. Kanske föraktfulla tankar om sig själv. Kanske känna skam för sig själv och sina behov. Men det är inte det Jesus säger.

Att förneka sig själv – kan betyda att man vet sitt värde, och sin rätt - men man kräver inte att andra ska ge det till en. Man kräver inte sin rätt. Man kräver inte att andra ska hålla med. Man gör sig beredd att förlora sina rättmätiga belöningar. Man krigar inte för att få sin vilja igenom. Man krigar inte ens för att få Guds vilja igenom. Man tar istället sin sorg, sin vanmakt och sin smärta – och ger upp. Man låter kampen dö. Kriget. De sidor av oss människor som vill vinna, bli belönade och få ära – kan nämligen aldrig vinna.

Det är just de sidorna av oss – som gör att vi glömmer bort att respektera våra medmänniskor. De får oss att köra våra egna race. De får oss att slåss.

Jag tror att det var Freud som myntade begreppet ”egot”. Egot är enligt Freud den del av människans jag, som drivs av de egna behoven. Egot blir tryggt av att ha makt över andra, ogillar kritik, vill gärna få ära och berömmelse och vill gärna ha en massa ego-delar. Den är egoistisk. Och enligt Freud finns den sidan i oss alla. Och jag tror honom.

Men det finns fler sidor i oss. Det finns också en djupare botten som bryter fram ibland. Särskilt när vi går igenom svåra perioder i livet. När behovet av mening och sammanhang gör sig påminda. Ett djup som lockar oss till att söka mening och sammanhang och gemenskap. En längtan efter att försonas med sitt liv, med sina nära och kära, och med sina känslor. Freud kallar den delen av oss för självet.

Då vill vi inte längre vara störst, bäst eller vackrast. Då vill man bara vara med. Få vara en bland andra. Bli accepterad och respekterad på sina villkor. Det blir inte längre viktigt att vinna. Att ha rätt. Eller att bli ärad.

Jag tror att dessa två sidor finns i oss alla. Och när Jesus pratar om att förneka sig själv och ta sitt kors – tror jag att han menar att det är egot som får ge upp. Och det gör ont att ge upp – så korset är sinnebilden av den smärtan som känns när man förlorar det som man tror sig ha rätt till. Men det är inte samma sak som att förminska sig själv. Tvärtom.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?

Det är när man tar sådant man inte fått – kräver sin rätt – roffar åt sig av resurser som kanske kan fördelas rättvist mellan flera – kränker någons självrespekt eller integritet – det är då den egna självrespekten naggas i kanterna.

Det är en skola i ödmjukhet och självrespekt. För självrespekten växer när man respekterar andra. När man slutar kriga. När man låter andra vinna.

När man låter bli att ta det man inte har fått.

Det handlar om att kunna stå tillbaka. Om att vilja ge. Men hur är det då tänkt att vi ska klara av det?

Jag tror att Paulus ger svaret i Thessalonikibrevet som vi hörde.

Paulus skrev; Gud är vårt vittne – och inte har vi strävat efter att bli ärade av människor, varken av er eller av andra. Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. Istället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor som sköter om sina barn. Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss.

Och jag tänker – att Paulus och hans följe kunde ge detta till de människor de mötte av en anledning. De hade fått ta emot det själva. De hade fått sina djupaste behov fyllda. De hade fått svar på sin djupaste längtan och sina begär efter att få höra till och bli emottagna utan förbehåll. Antagligen inte av sina föräldrar. Inte av sina jordiska mödrar och fäder, eller av försäkringskassan eller sin chef. Utan av Jesus Kristus – och av den som han kallade sin pappa. Vår Skapare och Gud.

Texten i psalmen som vi sjöng var ”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyste som solen. Det är detta som gör att jag tror. Att du ler emot mig som en mor.”

Så ta Gud i ena handen och Jesus i den andra – och gå genom resten av livet – med ett öppet sinne som accepterar att förlora både ära och ego-delar och prestige och faktiskt också människors kärlek.

Men kom ihåg att Gud ler emot dig – så som en mor ler mot sitt barn.

Och kanske är det just det som vi allra djupast längtar efter.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post24