Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Döden och Livet 2013

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, September 30, 2013 23:27:13

Döden och Livet 2013

Två änkor har förlorat sina söner. De dör – mitt i sina liv. Änkorna gråter och anklagar. Den ena änkan är arg och anklagade Elia och säger: ”Du har kommit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Det verkar som om hon känner skuld och kanske har fått syn på något i sig själv. De sörjer och rasar. Tack och lov. Det är ändå något som är begripligt i de här berättelserna, tänker jag. Men sedan blir det bara värre och värre.

Elia som blir anklagad för att ha orsakat pojkens död – känner medkänsla. Det är inte så vanligt att man känner medkänsla för någon som anklagat en för något sådant, kan jag tänka mig.

Den andra änkan var antagligen bedrövad – och Jesus säger åt henne att inte gråta. Ungefär som vi alla antagligen någon gång blivit uppmanade att inte gråta, hur svårt vi än har haft det. För människor har ofta så svårt för att stå ut med gråt. Men är det verkligen en bra sak att säga till någon som just mist sitt barn?

Som grädde på moset får dessutom sönerna liv igen och reser sig upp och börjar tala.

Jag stör mig på enkelheten. Det är som att döden blir något osentimentalt och odramatiskt som ingen ska behöva oroa sig för. Man behöver bara be om nytt liv så får man det. Eller – rättare sagt – Jesus eller Elia ber Gud att ge den döde nytt liv – för den döde kan ju inte be själv. Den är ju faktiskt död. Just då. Och mödrarna kunde nog inte ens tänka tanken att det skulle vara möjligt. Dessutom var de förtvivlade, förkrossade och arga och ledsna. Och vem orkar be då? Vem orkar tro då?

Det blir snurrigt. Jag tycker att döden ska få vara svart, mörk, hemsk och svår. För det är den. Eftersom det är fråga om att den man älskat och kanske levt nära – plötsligt inte finns där längre. Kanske blir tomrummet så stort att man helt går vilse i dess labyrinter. Och Jesus säger ”Gråt inte”.

Så enkelt han gör det. Så oförskämt enkelt.

Eller?

Det är som att texterna vill utmana oss att tänka större. Som att den fysiska Döden inte alltid är död. Och det fysiska Livet inte alltid är liv. Det är som att de döda lever och de levande är döda.

Varken sönerna eller mödrarna bad om att de skulle få liv igen. Sönerna var ju döda. Och mödrarna kände inget hopp. De som bad – och förändrade livet för änkorna och deras söner och alla som såg vad som hände - var Elia och Jesus. Därför att de visste att det var möjligt. De visste att Guds kraft var starkare än naturlagarna – och de hyste hopp om att Gud skulle inverka med sin skaparande om de bad om det. De hyste hopp och tillit till Gud och de kände medkänsla gentemot mödrarna.

Och kvinnorna fick inte bara sina söner tillbaka – de fick också en erfarenhet som måste ha förändrat deras syn på allting. De fick uppleva att någon bad för dem. Att någon annan hjälpte dem att tro. Och att Gud svarade. Allt de behövde göra var att ta emot.

Kanske handlar det om att komma till sin vanmakts gräns, att förlora, att tappa hoppet, ge upp sin falska trygghet, sin illusion av kontroll på livet - och - kapitulera. Och om att ta emot hjälp, och att ta emot Gud - som ÄR LIV. Då får man mer än samma liv tillbaka. Man får ett helt annat universum, en annan världsbild. Ett annat liv. Ett nytt liv.

Döden och livet verkar inte vara varandras motsatser. Snarare existerar de parallellt. Samtidigt! Oavbrutet! Det är som att vi har två inneboende krafter inom oss. En konstruktiv och en destruktiv. En livgivande och en livsnedbrytande. Men det är värt att minnas – att varken kvinnorna eller sönerna bad om nytt liv. Ändå fick sönerna nytt liv. För att det fanns andra som bad för dem, när de själva inte kunde.

Jag ska avsluta med en dikt som Tage Danielsson har skrivit.

En droppe droppad i livets älv

Har inte kraft att flyta själv.

Men det finns ett krav på varenda droppe

hjälp till att hålla varandra oppe.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post25