Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Den gode herden 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, May 04, 2014 22:57:30

Jag minns när jag var ungefär 20 år och var ute på någon slags krog, och träffade en kille där, i samma ålder som jag. Han berättade att han läste till präst. Jag hade redan en kristen tro, men det var ganska hemligt. Lite sårbart. Jag var inte förankrad i någon församling, och var inte van att prata om det. Jag sa lite blygt och trevande ”Jag skulle också vilja kunna tro.”

Han tittade på mig och såg bara trött ut. Också sa han ”Det kommer du antagligen aldrig att kunna göra.” Också gick han.

Provokationer fungerar ibland. Och Jesus som har en förmåga att känna av vilka motiv som finns i människornas frågor – har i den text vi hörde idag - insett att det inte var läge att lirka. Så han tar helt enkelt till lite uppfriskande och provokativ härskarteknik. Uteslutningsmetoden. Ni känner inte igen min röst därför att ni inte hör till min hjord.

Och jag tror, att de som inte ville höra och inte ta in det som Jesus sa - faktiskt hade all anledning att inte göra det.

För det Jesus säger – om och om igen – är inte så gulligt som många tror. Det handlar förvisso om kärlek, och om upprättelse och om nåd – men det har ett pris. Ett offer. Och att offra något har sällan varit på modet.

Vi vill helst bara få.

Fåren som inte hör till Jesu hjord – anser sig säkert vara både självsäkra och starka. Det Jesus pratar om – handlar om att vara beroende och öppen inför Guds kärlek. Sårbar. Vilket inte heller har varit på modet särskilt ofta i världshistorien.

De flesta sagorna, och historieskrivningarna – handlar om hjältar som segrar med hjälp av våld och vapen. Styrka och mod och självtillräcklighet.

Och Jesus följer inte mönstret. Han följer inte de herdar som vill locka massorna in i strid och krig. Han stannar – i öknen, vid strandkanten, bland sjuka, utstötta och hånade – där står han i sina sandaler med öppna händer. Och talar om att älska.

Hela han är en provokation. Mot sadismens och maktförtryckets grepp om människorna. Och han vet vilka strängar de spelar på. Uteslutandets iskalla strängar. Det svåraste straffet en människa kan få – förutom döden – är uteslutningen. Avvisandet. Du hör inte hit. Och den här gången använder han samma medel. Om dessa människor som nu ifrågasätter honom inte hade varit det minsta osäkra – hade han knappast kunnat spela det spelet. Han använder ett högt kort. Han utmanar dem.

Om de tyckt att han var en fåntratt på riktigt – hade hans utspel inte betytt något. Men – om det fanns någon där som egentligen helst ville höra till hans hjord – så sved nog hans kommentar.

Och kanske kan vi här våga oss på att ställa oss frågan: Vilken hjord är vi i nu?

Har vi hört vad Jesus har sagt? Har vi orkat lyssna? Är vi beredda att offra något av oss själva, vår egen världsliga trygghet för att dela med oss? Är vi redo att offra våra egna själviska liv för att dela kärlekens liv med Jesus?

Vågar vi öppna våra hjärtan – och låta dem bli grindar – till Jesus? Eller måste vi göra en kostnadskalkyl först? Vad tänker han ta ifrån oss?

Jesus ser stängda hjärtan, han ser ondskan, han ser hur vi människor vänder oss bort från varandra och från kärleken. Från tiggarna på gatorna, från barnen som behöver tröst, från naturen som behöver befrias från gifter. Och han provocerar oss, uttalar det han ser, pekar på våra brister och kanske sörjer han.

Men han straffar inte.

Han gör konsekvensanalyser. Han säger till människorna som inte tror på honom – att de inte får del av det han har att ge. Men – det är inte ett straff. Det är en konsekvens av att de inte tar emot. Av att man hellre stoppar in nåt annat brus i sina öron. Eller som Nalle Phu sa – “Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”

Nej – Jesus dömer inte, straffar inte och han avvisar inte. Han står kvar. Och allt han säger – om och om igen – är Kom. Kom hem.

Att följa en god herde, eller att vara en god herde – är att ha tålamod. Ungefär som att vara en GPS.

Målet finns inskrivet i oss. Det har Gud sett till – i själva skapelsens drivkrafter finns denna djupa längtan efter kärlek och trygghet i oss alla.

Men sedan går vi vilse. Som om vi fötts utan lokalsinne. Men Gud är som en GPS. Vi går hit och dit. Irrar lite åt höger och lite åt vänster – och i politikens värld drivs frågor som vill människans och jordens väl – men även där missas ofta målet. Och Gud säger tålmodigt; Gör om rutt. Ta av nästa avfart.

Om det så tar ett helt liv – eller mer – så finns rösten där. Inom oss.

Kom.

Kom hem.

Jag ska ge dig allt du behöver.

Och du ska få vila på gröna ängar.



  • Comments(1)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post28