Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Kallelsen till Guds rike 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Tue, July 01, 2014 14:24:32

När jag var liten hade jag en självklar bild av hur jag skulle leva när jag var vuxen. Jag skulle leva ungefär som mina föräldrar. Jag skulle ha ett arbete – och jag tänkte bli hårfrisörska eller kanske sångerska. Jag skulle ha barn och jag skulle ha en man och ett hus. Det var som om alternativen inte fanns med i beräkningen. Barnets naivitet är värd att bevara, och barnets bilder av framtiden och livets möjligheter kan antagligen ge hopp och livslust.

Men någonstans mitt på livsresan brukar man komma på att föräldrarnas livsval kanske inte alls är ens egna. Och det där som man drömde om att bli – kanske bara var ett fint vykort från drömmarnas land för att hålla livslusten uppe. Brevskörden från verkligheten brukar inte vara lika skimrande.

På sådana kuvert står det skatteverket, försäkringskassan eller länsstyrelsen eller kanske kronofogden på. Eller Landstinget.

En del säger att människor som tror på Gud och går i kyrkan – är svaga – och måste ha något utanför sig själva att tro på. Och det stämmer nog. Men en del säger också att troende människor inte lever här och nu – att man hellre drömmer sig bort till en värld i himlen.

Men det kan jag inte hålla med om.

Jag tror – att det är när man vill att livet ska vara sådär skimrande – som vykorten från drömmarnas land, med guldkanter och glitter och hopp om grandiosa och ärofyllda utnämnanden och bekräftelser – som man lever lite ovanpå verkligheten.

Och det är inte dit som Gud kallar oss.

Det är tråkigt att säga – men det står ingenstans i Bibeln att den som följer Jesus och lever nära Gud – kommer att bli lycklig, vacker, framgångsrik och rik. Snopet, eller hur.

Ändå kommer vi hit till kyrkan. Ja, vi är ju förvisso inte jättemånga – och det är ju på sätt och viss begripligt – men jag tror ändå att det är många därute som längtar. Efter det där outsägligt rika som man kan ana i mysteriet. I Guds ord.

Och jag tror att man längtar efter verkligheten. Efter det som är sant.

När man inte längre orkar hålla på att ljuga för sig själv och andra om hur fantastiskt framgångsrik och lycklig man är – är det skönt att veta att Gud bryr sig inte om sådant.

Kallelsen till Guds rike talar till helt andra sidor av oss. Kanske är den så annorlunda att vi inte förstår den. Vårt samhälle som premierar prestige och utveckling och vinster – har gjort oss vana vid att alltid dölja våra brister. Smussla med våra tillkortakommanden. Och med skam mörklägga vår ångest.

Men Paulus skriver: ”Det som är dåraktigt i världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam..”

Ja – det verkar inte bättre än att det är dårarna, enligt den här världens normer - som har kallats till Guds rike. Dårarna som erkänner sin svaghet, sina sårbarheter och ömtåligheter. Som gastar om upprättelse för de utstötta, och om läkning för de illagjorda. Dårar som inte har förstånd nog att hålla fasaden. Som inte bryr sig om att verka bättre än de är. Det är dem som Gud kallar.

Och Gud kallar inte, genom att skicka glittriga vykort från drömmarnas land. Nej – Gud kallar – genom knockout. Eller som Maria Küchen uttrycker det i titeln på sin bok; genom frontalkrock.

För när man plötsligt inser att man har bytt hela sin värdegrund – och inte längre vill leva i den mentala heliumbubblan som – svävar lite ovanför marken – och som hålls uppe av självupphöjelse och självtillräcklighet – det är då man landar i verkligheten. Det är då man inser sin sårbarhet. Sin otillräcklighet. Och det är då man kan få syn på Jesus på korset. Som ser på oss. Med tålamod och kärlek. Med tröst och hopp. Och det kan nog kännas lite som en knockout.

För kanske är det först då vi kan förstå vad Jesus menade när han sa: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” ”Följ mig!”

Kallelsen till Guds rike är en stående öppen inbjudan. Och för att hitta dit behöver vi följa Jesus. Ner i vår egen sårbarhet, upp i befrielsen och förlåtelsen – och sedan in - i mötet med våra medmänniskor. Det är där ögon möts, och händer sträcks i ärlighet och tillit mot varandra för att hjälpa, trösta och bära – som jag tror att glimtar av Guds rike landar. Rakt in i våra hjärtan – inom oss, och i våra relationer – mitt ibland oss. Som uppenbarelser – eller kanske som välsignade vykort från Guds rike.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post30