Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Nådens gåvor

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, August 25, 2014 19:44:14

(Tack Katarina Frisk för hjälpen att hitta de hebreiska och grekiska orden och för inspiration till delar av predikan.)

Nådens gåvor är temat idag. Ordet används nästan enbart i kyrkan och i kristna sammanhang – och kan bli svårt för människor som inte rör sig i sådana kretsar att förstå innebörden av ordet. Och faktiskt även för oss som har hört och använt ordet många gånger – kan innebörden ibland bli för hisnande stor för att kunna bli begriplig. Eller trovärdig.

Vi brukar säga att dopet är en gåva, kanske kan vi kalla den en nådens gåva, som rubriken lyder idag?

I vår kyrka döper vi små nyfödda bebisar oavsett vilka förmågor, eller kvaliteter eller egenskaper de eventuellt kommer att besitta i framtiden. Vi välkomnar dessa nya små liv in i Guds gemenskap helt villkorslöst. Utan krav på prestation eller duglighet.

Med nåden är det på samma sätt. I Gamla Testamentet använder man det hebreiska uttrycket chesed/chased, som betyder ”kärlek” eller barmhärtighet

Medan Nya Testamentet har det grekiska ordet charis, som betyder ordagrant betyder ”gåva”, men har kommit att översättas till ordet ”nåd”. En gåva som man fått oförtjänt – utan motprestation.

Det kan vara svårt att ta emot en gåva som man inte anser sig förtjänt av. Nej, det är alldeles för mycket säger vi, och kanske tänker vi att vi blir skyldiga något i gengäld. Vi är så vana vid att tävla, köpslå och prestera.

När lärjungarna oroar sig över vem som är störst bland dem, hämtar Jesus ett barn och säger: Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor!

Jag tänker att den som tar emot ett litet tar också på sig ett ansvar och ett kärleksuppdrag – Att GE. Att ge kärlek, tröst, omsorg och trygghet.

Inte nog med att den minsta blir störst, i Jesu omvända värld – utan – den som ger – är den som tar emot Jesus också.

Jag ska berätta en saga för er nu.. Om en ung kvinna, som tyckte om att vandra. Hon vandrade i skogen, året om, och hon älskade att bara gå där och njuta av allt som hon såg, hörde och kände dofterna av. En dag, en tidig höstdag, när hon gick längs en stig såg hon något som glimmade i dikeskanten. Hon gick fram och lyfte på buskarna och såg att det var en glittrande sten. Den var oerhört vacker. Hon tog upp den. Såg på den länge och lade den sedan i sin ryggsäck. När det blev kväll slog hon läger, och tände en eld. Då såg hon att det kom en man en bit bort. Han kom fram till henne. Han hade trasiga kläder, en sliten gammal hatt och han frågade om hon hade något som han kunde få äta. Han var hungrig. Hon svarade genast att han var välkommen att slå sig ner, hon skulle ju just äta kvällsmat. Du kan äta tillsammans med mig, sa hon. Hon öppnade sin ryggsäck för att ta fram maten - men när hon gjorde det så såg han vad hon hade däri. Han såg stenen. Han log lite och sa, kanske lite på skoj, att om hon ville så kunde hon ge honom stenen istället - så behövde hon inte ge honom någon mat. Hon tog upp stenen, och tittade på honom och sa, Javisst. Varsågod. Mannen blev häpen. Han fick knappt fram ett ord. Han tog emot stenen och backade bort från lägret och började sedan gå mot staden. Han tänkte att han kunde sälja stenen. Och sen skulle han kunna köpa sig mat och kläder hela sitt liv. Men när han kommit en bit, så stannade han. Det var som om han inte kunde fortsätta att gå. Kvinnan somnade och sov gott hela natten. När morgonen grydde och hon vaknade - var det första hon såg - mannen som var på väg tillbaka till henne. Han kom fram. Han räckte henne stenen och sa: Jag vill inte ha stenen. Jag kan inte ta emot den. Men jag vill att du delar med mig - det som du har - som gjorde att du så lätt kunde ge den till mig.

Vi har fått livet, kärleken och tron och hoppet
av Gud.

Jesus gav. Han gav sin kropp och sitt blod. Ungefär som en mor gör till sitt barn.

I det givandet möter han vår längtan, vår tillit och vår sårbarhet.

Att mötas i sårbarhet. Att ge av det man har. Till den som behöver. Oavsett vilken av alla nådens begåvningar man fått. Om man är bra på att sjunga eller räkna, snickra eller bota. Det spelar ingen roll – för alla behövs. Och vi behöver varandra.

När lärjungarna konkurrerar och undrar vem av dem som är störst – gör de just det som är motsatsen till att skapa relationer, eller församling. De vill vara lite bättre, lite viktigare än sin vän. Jag tror, att det i relationer som kärvar, ligger ett skimmer av just detta. Att vilja vara lite bättre än den andre. Att inte kunna ge och att ta emot i generositet. Att inte förmå att dela.

Det sägs vara viktigt att ge varandra bekräftelser och uppskattning i relationer. Och det är det kanske.

Men jag tror att det också finns ett helt annat behov – under ytan.

Behovet av att få mötas utan fasader. Utan vapen. Att få vara brusten. Ofärdig och halvdan. Att få ge och ta emot ändå. Att få dela. Utan att bli lurad, utan att behöva ha guarden uppe – och utan att ha en egen agenda för hur man kan få ut russinen ur kakan i en relation.

Att kunna ge av sig själv, kräver att man är sig själv. Och inte håller på att förställa sig.

Att ge av sig själv är att ge det som man fått av Gud. Av nåd. Och ge det vidare.

Det är då det är lätt att ge. Och lätt att dela. Lätt att älska.

Tack Gud – för nåden att älska och bli älskad..



Förbön ( Nådens gåvor)

I Skaparens, Försonarens och Livgiverskans namn ber vi om nåd för alla människor som fastnat i hat och vrede och hämnd. Kom med nåd till Gaza, till Syrien, till Irak, till Centralafrikanska Republiken, till Sydsudan. Världen står i brand och nöden är stor. Kom med din nåd Gud. Kom och väck oss, och gör oss villiga att hjälpa dem som lider. Kom med din tröst Gud, trösta bort hatet. Läk alla sår som svider när krigen fortsätter. Kom med din skaparvind och skapa nytt liv i det som nu håller på att förgås av ondska och mörker.

Vi ber om frimodighet, så att vi ger dig möjlighet att verka genom oss. När du ger oss nådens gåvor – och vi tvekar inför att ge dem vidare – för att vi är rädda för att ta plats, verka skrytsamma eller märkvärdiga. Ge oss modet att stå upp för dig Gud. Att ge det du gett oss vidare – hur litet eller stort det än är. Hjälp oss att våga ge. För i givandet tar vi emot dig.

Vi ber om tillit och hopp – i våra närmaste relationer. Om nåden att "älska på", trots allt. Vi ber om nåden att kunna förlåta, och att beskydda det som är sårbart och vackert. Och att få våra sår läkta och tröst i vår besvikelse. Kom med hoppets gåva Gud. Vi behöver hjälp att hålla hoppet uppe, och att lita på att du ger oss det vi behöver.

Vi ber för barnen. Alla barn vi har omkring oss – i världen – i församlingen – och de barn vi har inom oss. Som är tillitsfulla och sårbara och som förväntar sig allt gott. Låt dem få bli våra förebilder och våra inspiratörer i att vara människor. Och låt oss ge dem plats i våra liv. Hjälp oss Jesus Kristus – att ta emot barnen – i ditt namn.

Amen.







  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post32