Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Palmsöndagen (Matteusevangeliet.)

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, April 01, 2015 12:30:19

Människornas förväntningar är höga när Jesus – Kung Davids tronföljare – gör entré i Jerusalem för att fira påsk. Han har antagligen ett ganska stort följe med sig – som lärt sig att älska honom och tro på honom. De ser honom som en befriare – från maktens förtryck, från ondska och utsatthet. De vill se honom bli Kung och regera i landet. Det förlovade landet – som äntligen ska bli ett land där mjölk och honung flödar och alla blir mättade och ingen ska behöva lida. Ja, så tror de nog. De sjunger. De strör palmblad och kvistar. De lägger sina mantlar.

Men vad tänker Jesus?

Han vet ju att det kommer att bli på ett annat sätt. Men ingen tror honom när han säger att han ska dö.

Han rider på en enkel åsna – så att han fortfarande är på jämn höjd med alla dem som hyllar honom.

Han har enkla kläder, sin vanliga fotsida dräkt och sandaler. Jag kan tänka mig att de som inte lärt känna honom, inte sett hans makt – hade svårt att se honom som en Kung. Han lever inte upp till deras förväntningar – alls.

Han kanske ler mot folket. Kanske inte.

Reklambranschen vet hur sådant här fungerar. De säljer produkter med hjälp av att med förvirrande bilder och överraskningsmoment väcka uppmärksamhet och nyfikenhet. Allt ifrån Gevalias kaffe – när man får oväntat besök – till läppstift och mascara – för att kvinnorna plötsligt ska bli oväntat synliga för den snygga och framgångsrika mannen - och känna sig värda uppmärksamheten.

Jesus går tvärs emot förväntningarna. Eller på kors emot dem? Men med ytterligare en bottenklang i sitt budskap. Han höjer sig inte. Han är inte framgångslysten eller vill verka lyckad. Han visar sin enkelhet, sin mänsklighet och sin sårbarhet.

Det är ungefär som om vår Kung skulle stå på sin slottsbalkong och vinka åt folket – i morgonrock och rufsigt hår. Eller om vår statsminister skulle hålla ett brinnande förstamaj-tal klädd i sparkdräkt.

Jag tänker att det kanske är detta som våra ungdomar gör, när de klär sig i konstiga kläder och bryter mot vuxnas förväntningar. De kanske försöker säga "Jag är inte som du tror, eller vill att jag ska vara - men jag har något att säga. Tro på mig!"

Jesus vet vad han gör. Han levererar sitt budskap. Med Guds vägledning. Gud som vet exakt vilka drivkrafter som sätts igång av visad sårbarhet och enkelhet.

En gång när jag var i en park med min son och skulle mata fåglar – fick vi uppleva hur det kan gå till bland fåglar som visar svaghet. Det var en av änderna där som var sjuk. Den var tufsig i fjädrarna och verkade inte kunna flyga. Vi försökte ge den bröd – men varje gång vi gav den en bit – kom en annan and och bet den – och snodde brödbiten mitt framför näbben på den. Det blev värre och värre – och medan vi satt där gjorde de friska änderna utfall mot den sjuka, om och om igen. De flög fram till den och bet den hårt – och flög sedan tillbaka till sina vänner i flocken. Den sjuka anden var ensam. Den hade inte en chans att överleva.

Min son grät. Han var bara runt tre – fyra år – och jag hade också svårt att hålla tårarna tillbaka. Den dagen i parken har vi fått prata många gånger om, efter det.

Ondskan är nästan mekanisk. Som en instinkt. Att man hugger på blottad strupe. I alla fall om man är ett djur. En slags grym utrensningsmekanism - för att skydda de andra i gruppen mot sjukdom och ohälsa.

Jesus vet vad han gör. Och han följer Guds vägledning.

Nu är inte Jesus en and, i vår kristna traditions symboliska värld. Utan ett lamm. Ett offerlamm – som bär fram sig själv för att gestalta det som vi inte riktigt orkar se. Han visar oss hur vi handskas med det försvarslösa, enkla och sårbara genom att själv vara just försvarslös, enkel och sårbar.

Men varför gör han det? Varför tar han inte bara och rider åt ett annat håll – som vem som helst av oss antagligen hade gjort? Han vet ju vad som ska ske!

Om ni har läst Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – eller sett filmen – så vet ni att lillebror Skorpan är sjuk. Sårbar. Han är döende. Och storebror Jonatan är snäll och frisk och stark. Så plötsligt börjar det brinna i deras hus. Skorpan är inne i huset – och Jonatan kommer hem och förstår att Skorpan håller på att brinna inne. Jonatan rusar in – hämtar Skorpan och hoppas ut genom ett fönster. Skorpan klarar sig – men Jonatan dör.

Jag tänker att Jonatan gör det som Jesus gör. Jesus går in i faran för att rädda alla han älskar – alla dem som har sett vem han är – och antagligen alla dem som ännu inte har sett det – och han vill rädda dem – oss – från den typen av död som inte leder till nytt liv.

Han vill öppna vägen till Gud och evigt liv genom att skapa tro.

Och han gör det – genom att överraska folket ordentligt den där påsken i Jerusalem. Att han gör entré som Kungen i sandaler, ridande på en enkel åsna – är bara början. En fantastisk början på det som ska bli än mer fantastiskt. Låt oss gå med Jesus - i sandaler - rakt in i stridens hetta – med sinnesro och självrespekt! För vi kan likväl som Jesus – låta oss vägledas av Gud, till att obevekligt hålla oss enkla, jämlika och sårbara och beredvilligt tagna i anspråk - i Guds tjänst!

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post37