Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Venus i törnekrona

KonstPosted by Anja Kristina Grahn Sat, March 17, 2018 19:39:30

80x80 Olja.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post41

Heimerson och Bladet.

Kommentarer & reflexionerPosted by Kristina Grahn Wed, January 24, 2018 15:11:05

Staffan Heimersson anser att metoo drivs av kvinnor som har sett på 50 shades of Gray för många gånger, och därför vill skriva ur sig lite sjaskig pornografi. Han anser också att han är den som gjort mest gott för Aftonbladet av alla journalister och att metoo kan liknas vid Stalins utrensningar. Därtill hävdar han att Sofia Olsson Olsén betett sig omoget när hon avskedade honom efter hans uttalande om metoo.

Jag är präst och jag vill inte måla fan på väggen, men varifrån får sådana här uttalanden luft? I offentliga rum? Att peka ut Staffan Heimerson som en sk rövhatt, eller dryg kränkt vit man är ju både oetiskt och meningslöst, då sådana ord troligen endast förstärker självupphöjelsens fartblinda rättfärdighetsupplevelse och dessutom inte anstår en präst. Nåden är ju alltid större än synden, det har jag lärt mig, men inför vem ska Heimerson be om nåd? Aftonbladet?

Jag tänker på Kung David. Som levde 700 år före Kristus, och hade ett harem av fruar. Han erövrade hämningslöst både kvinnor och städer och hans makt var oomtvistlig. Han föll pladask för Batseba när han såg henne naken i badet, och såg till att hennes man dog i strid, för att få ha henne för sig själv. Kung David, Jesu jordsliga stamfader, straffades (en älskad son dog) men älskades trots allt och benådades av Gud enligt vår kristna tradition. Varför skulle Heimersson bli bestraffad med totalt avvisande? Hans erövringar för Aftonbladets räkning måste vara värda mer än en chans till? Hans kvinnosyn är väl inte sämre än Kung Davids?

Vi är alla små inför visdomens, ödmjukhetens och kärlekens röntgenblick. Kung David hade en profet vid sin sida. Nathan. Som genomskådade Kungens egoistiska och fåfänga drivkrafter och med hjälp av berättelser – hjälpte Nathan honom att få syn på sig själv. Nathan var vis som få, kanske visast av alla i hela Kungariket / på hela Aftonbladet. Han fick Kung David att känna ånger och skam. Ja, jag tror att skam är viktigt att känna om nåden ska nå in. En sådan skam kommer troligen Heimerson aldrig att känna.

Profeters röster ropar alltid om nöd och nåd. De pekar, viftar och skriker – om människors ondska och om utsatta människors behov av trygghet, upprättelse, kärlek och omsorg. Århundrade efter århundrade. Herre förbarma dig. Och om vårt behov av Guds frid.

Metoo är en profetisk röst i vår tid. En samstämd kör som tar upp Nathans ton, mot Kung Davids ättlingars erövranden och självupphöjelse. Kvinnorna i haremmet har tröttnat på att vara erövrade och ägda.

Heimerson är en sann människa, älskad av Gud - hur obegripligt det än låter – och vi är alla små inför nåden. Kvinnorna som skrivit självbiografisk sjaskig pornografi har stått bakom kunskapens träd länge nu, med ett blad över sitt kön. Men nu byter vi plats Heimerson. Nu är det din tur att ställa dig i skamvrån. Och ta med dig dina likasinnade, och läs, läs, och läs igen. Läs högt för varandra, och se om ni blir upphetsade. Och vänta tills polletten ramlat ner, innan du tar (Afton-) bladet från munnen igen.

Pax Vobiscum




  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post40

Vårt Dop 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, June 08, 2015 14:38:23

Idag är det vanligt att man har en mobiltelefon med en kamera i. Det är lätt att ta foton. Selfies är populärt. Om fotot är lite mörkt eller tråkigt, kan man använda photoshop-programmen som också finns i telefonen. Där finns det filter som ger en färgton eller ett speciellt ljus. Man kan välja mellan nostalgiskt sken, morgonsol eller afton sken. Till exempel.

Om man tar ett foto som ser lite grådassigt ut – och lägger till morgonsol – så blir liksom hela fotot annorlunda. Utan att någon egentligen vet om att man trixat till det själv.

Jag tänker att det kanske är ungefär så det är med dopet.

Den andligt stängda människan är som ett grådassigt foto. När Guds Ande sveper in i henne eller honom – skiftar hela den inre färgskalan och ett skimmer av Andens ljus fyller upp hennes eller hans väsen.

Det går inte att veta om ljuset fanns där från början, eller om det kom efter ett tag. För när det väl är där går det inte att se hur det var förut. Om man inte har sparat originalet.

Det är som att Nikodemus fråga: ” Hur kan någon födas på nytt när han är gammal. Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” – är en ickefråga, om man tänker att det bara handlar om ett slags filter som läggs på originalet – för att liva upp stämningen lite.

Jag tänker mig att Guds Ande är ett slags transcentent filter som sveper in i oss som en vind. En duva. Och gör om oss. Kanske oavsett dopritual. Gud kan nog döpa vem hon vill, hur hon vill.

För jag kan inte se någon skillnad på en döpt och en icke döpt människa. Jag kan inte förstå att ett barn som dör utan att ha blivit döpt – inte skulle få komma in i Guds rike. Men Jesus säger: Sannerligen, jag säger dig: Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Den som har fötts av kött är kött och det som har fötts av ande är ande.”

Men sedan fortsätter han: Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

Anden fanns dessutom i skapelsen från början. I Skaparvinden som skilde himlen från havet och formade växter och djur. Och människor. För att Gud såg att det var gott. Och vi skulle förvalta skapelsen. Bli Guds redskap. Instrument.

Kanske är vi människor som musikinstrument. Som från början skapades med toner inom oss - som passade ihop i ett ackord. Då från allra första början, med Adam och Eva. Som skulle leva i samklang med djur och natur i Guds goda skapelse. Men som ni vet så blir alla instrument lite ostämda med tiden. Gitarrer får man byta strängar på. Flyglar får man be en flygelstämmare om hjälp med. Orglar är det ett väldigt pyssel med. Jag tror att människan liksom blev lite ostämd med tiden. Kanske sjönk vi i tonläge. Och när Jesus kom – var han som en stämgaffel – en ton för hela mänskligheten att stämma om sig utifrån.

Lite som en Eurovisionsschlagerlåt – med tonartshöjning inför sista refrängen. Men det är något med vårt gehör. Vi har ändå så vansinnigt svårt att hålla ton. Men om vi lyssnar noga – hör vi om vi sjunger falskt. Och om vi tittar på originalfotot och jämför det med fotot med färgfilter – så ser vi skillnaden.

Och jag tror att det är just det som det hela handlar om. Att se och höra skillnaden. Ungefär som att ha varit i ett land först – sen komma till ett annat – och sen komma tillbaks till det första igen. Man känner igen sig. Men känner skillnaden. Man känner igen sitt hemland. På doften. På tonen. På färgen.

Min mamma (ja nu ska jag vara lite personlig) kom till Sverige som finskt krigsbarn när hon var nio år gammal 1941. Hennes mamma, alltså min mormor hade dött kort efter att hon fött det tionde barnet. Pappan kallades ut i krig. Sverige erbjöd sig då att ta emot barn, och till och med organiserade tåg och båttransporter för alla dessa barn – inte mindre än 80 000 barn kom till Sverige, från Finland. Min mamma var ett av dem. Hon fick en adresslapp om halsen där det stod hennes pappas namn och adress – och att modern var död. Hon reste i flera dagar. Fick stanna på ett sjukhus för att undersökas och få vård för sin hosta som jag tror var en släng av tuberkulos. Efter ett par veckor blev hon utvald av en familj som tog hand om henne. Hon fick det bra. Hon återvände aldrig till Finland för att bo där. Men hon återvände som vuxen för att hälsa på sina syskon. Vid några tillfällen följde jag med. Särskilt minns jag en resa vi gjorde när jag var 6 år gammal.

Det jag upplevde då – var något som etsade sig fast i mitt minne. Jag såg min mamma, sitta bredvid sin syster och se på varandra och le och klappa varandras kinder, kramas och hålla varandras händer och tårar som rann. De kunde inte prata med varandra, för min mamma hade glömt det finska språket. De hade inte delat liv med varandra sedan de var barn. Men de smälte samman. Deras längtan efter varandra var så stark att det inte gjorde något att de inte kunde prata. De fick hålla i varandra. Se varandra. De fick komma hem i varandra.

Jag var 6 år. Och som vuxen har jag återvänt dit för att få uppleva något av det som var min mammas rötter och hem. Och det märkligaste av allt är – att det känns som mitt hem också. Min biologiska släkt och min familj finns där. Kusiner och morbröder och farbröder. Och jag känner igen dem. I anden. I blicken. I hur de är.

Jag tänker; att bli döpt – är Guds transcendenta, organiska, släktbandsskapande - inflyttningsfest i våra hjärtan - som omvandlar oss och fyller oss med något. Jag tror att det fyller oss med ett löfte om ett hem. Som att Gud sätter sin adresslapp på oss – och hur vilse vi än råkar komma i våra liv – så finns adresslappen där – och vi får bli mottagna i Guds rike när vi vänder tillbaks. Om och om igen. Får vi vända tillbaks. Stämma om oss - i änglarnas tonart. Om och om igen låta uppenbarelsens ljus lysa i våra ögon. I bön och tacksamhet över att få vara inneslutna och burna - och över att ha ett hem. Ordlöst. Obegripligt – så som mysteriet är. Och var vi än befinner oss i världen, är vi hemma - I Guds rike, här och nu. Tillsammans med våra systrar och bröder i anden.



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post39

Att växa i tro 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, May 03, 2015 22:55:38

Att växa i tro är dagens tema – och jag kom osökt att tänka på dinosaurier. De var ju jättestora. Hade vuxit enormt mycket. Och de måste ha varit en del av Guds skapelse – trots att de inte står med i skapelseberättelsen – och trots att de i så fall är ett utdött vetenskapligt bevis på att Gud inte skapade allting på sju dagar. Men jag tror ändå att Guds skaparkraft är alltings ursprung. Även dinosauriernas. Även om de tog över alltihop och blev jordens härskare. De stod högst i näringskedjan. Precis som vi gör nu.

Men så dog de plötsligt ut. Man har spekulerat i varför. Jag också. Tänk om dessa vidunder växte av Guds kraft – men bara fysiskt. Så som Hosea skriver att Gud sagt till honom om Israels folk. ”Ju mer jag kallade på dem, (sa Herren) desto mer går de bort ifrån mig.” Dinosaurierna växte aldrig inåt. De blev aldrig klokare, fördjupades inte i sitt känsloliv och de tog inte ansvar för sin nästa. De tog bara över. Kanske hade de dålig ämnesomsättning och släppte ifrån sig alltför mycket giftiga gaser och kemiska föroreningar. Kanske skapade de en sådan obalans i ekosystemet att hela universums energifält till sist utlöstes en elektromagnetisk urladdning och alla dinosaurier dog av lufttrycksvågen. Pang bom – teorin. Den har jag alltså utvecklat själv. Ni får gärna ta den med en nypa salt om ni vill. Det är ok.

Det är skillnad på att växa – och att växa i tro. Att växa i tro är inte samma sak som att ta makt, bli störst, bäst och starkast. Men jag tycker att mänskligheten ibland påminner lite om dinosaurierna. Vi verkar också ha lätt för att låta våra egna begär av revir och mat får gå före generositet och tolerans. Det finns till och med de som provoceras av människor som visar generositet och tolerans mot till exempel flyktingar eller bråkstakar eller tiggare. Som visar förakt mot människor som är utsatta för den organiserade fattigdomen och utslagningen i vår värld. Klimathoten och krigshoten berättar med oro om undergång. Ibland känns berättelsen om Noaks Ark aktuell. Att ekosystemet åter kollapsar, översvämningar sköljer bort mänskligheten för att ge planeten en chans att överleva – och om man vill rädda sig finns bara en chans – och det är att hjälpas åt, rädda varandra och bygga hållbara båtar och fly.

Det är lätt att känna uppgivenhet. När man inte ser lösningarna. Hur ska vi kunna känna tillit? Hur ska vi kunna växa i tro?

När lärjungarna var bedrövade för att Jesus skulle lämna dem sa Jesus : Om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går ska jag sända Hjälparen till er – och han ska visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Jesus sa att synd är att inte tro på honom. Jag tänker att det handlar om att ha ett avstånd från Jesus är att leva med ett ”sund” (sund är det ursprungliga ordet för synd.) ett avstånd mellan sig och Gud.

Om Rättfärdighet säger Jesus på ett lite kryptiskt sätt: Jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Jag förstår det som att han säger att vi - genom tron - ändå kan bli ett med honom. Utan att se honom. Avståndet, sundet överbryggas då av vår tro.

Men mest spännande tycker jag att det är – det som Jesus säger om Anden. Han säger att det är Anden som hjälper oss att se skillnad på synd, rättfärdighet och dom. Att Anden hjälper oss alltså att reflektera, och rannsaka oss själva. Allt det där som de stora tuffa typerna (tex dinosaurier) inte brukar värdera så högt. De kanske till och med kallar det för trams, eller överkänslighet. Anden visar våra brister men det är också genom Anden som vi lär känna Gud och kan skapa en relation och blir mottagna i den. Att det är genom Anden vi blir rättfärdiga genom att Anden hjälper oss att tro och tron överbryggar sundet. Och när Jesus, förklarar vad dom är säger han kort och gott: Dom: ”Denna världens härskare är dömd. ” Men vem är då världens härskare nu när dinosaurierna inte längre finns. Är det vi? Är det den sidan av oss som vill växa utåt – men inte inåt? Är det så att vi alla har ett urtidsdjur inom oss som vi behöver lära oss att känna igen och tygla?

Att växa i tro är att låta Anden forma oss för Guds rike. Att genom tro och tillit till Jesus Kristus - växa inåt, fördjupas och leva i enhet med varandra och med Gud. Låta Guds Ande läka våra sår, trösta bort allt hat, älska fram vår medkänsla, väcka vår tro, vårt hopp och vår kärlek. Att räcka ut en hand till dem som behöver hjälp och genom våra sammanhållande hnder växa utåt – i relation – på riktigt. Visa varandra kärlek. Vi är nämligen inga dinosaurier. Egentligen. Vi är Guds avbilder.

Gud låt oss vägledas av din Heliga Ande - till att växa i tro. Inåt i våra inre rum så att vi kan släppa på begär och rädslor – och utåt genom hjälpande utsträckta kärleksfulla händer som håller i varandra. Och hjälp oss att inte bli förhärskande och dömande – utan fria.



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post38

Palmsöndagen (Matteusevangeliet.)

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, April 01, 2015 12:30:19

Människornas förväntningar är höga när Jesus – Kung Davids tronföljare – gör entré i Jerusalem för att fira påsk. Han har antagligen ett ganska stort följe med sig – som lärt sig att älska honom och tro på honom. De ser honom som en befriare – från maktens förtryck, från ondska och utsatthet. De vill se honom bli Kung och regera i landet. Det förlovade landet – som äntligen ska bli ett land där mjölk och honung flödar och alla blir mättade och ingen ska behöva lida. Ja, så tror de nog. De sjunger. De strör palmblad och kvistar. De lägger sina mantlar.

Men vad tänker Jesus?

Han vet ju att det kommer att bli på ett annat sätt. Men ingen tror honom när han säger att han ska dö.

Han rider på en enkel åsna – så att han fortfarande är på jämn höjd med alla dem som hyllar honom.

Han har enkla kläder, sin vanliga fotsida dräkt och sandaler. Jag kan tänka mig att de som inte lärt känna honom, inte sett hans makt – hade svårt att se honom som en Kung. Han lever inte upp till deras förväntningar – alls.

Han kanske ler mot folket. Kanske inte.

Reklambranschen vet hur sådant här fungerar. De säljer produkter med hjälp av att med förvirrande bilder och överraskningsmoment väcka uppmärksamhet och nyfikenhet. Allt ifrån Gevalias kaffe – när man får oväntat besök – till läppstift och mascara – för att kvinnorna plötsligt ska bli oväntat synliga för den snygga och framgångsrika mannen - och känna sig värda uppmärksamheten.

Jesus går tvärs emot förväntningarna. Eller på kors emot dem? Men med ytterligare en bottenklang i sitt budskap. Han höjer sig inte. Han är inte framgångslysten eller vill verka lyckad. Han visar sin enkelhet, sin mänsklighet och sin sårbarhet.

Det är ungefär som om vår Kung skulle stå på sin slottsbalkong och vinka åt folket – i morgonrock och rufsigt hår. Eller om vår statsminister skulle hålla ett brinnande förstamaj-tal klädd i sparkdräkt.

Jag tänker att det kanske är detta som våra ungdomar gör, när de klär sig i konstiga kläder och bryter mot vuxnas förväntningar. De kanske försöker säga "Jag är inte som du tror, eller vill att jag ska vara - men jag har något att säga. Tro på mig!"

Jesus vet vad han gör. Han levererar sitt budskap. Med Guds vägledning. Gud som vet exakt vilka drivkrafter som sätts igång av visad sårbarhet och enkelhet.

En gång när jag var i en park med min son och skulle mata fåglar – fick vi uppleva hur det kan gå till bland fåglar som visar svaghet. Det var en av änderna där som var sjuk. Den var tufsig i fjädrarna och verkade inte kunna flyga. Vi försökte ge den bröd – men varje gång vi gav den en bit – kom en annan and och bet den – och snodde brödbiten mitt framför näbben på den. Det blev värre och värre – och medan vi satt där gjorde de friska änderna utfall mot den sjuka, om och om igen. De flög fram till den och bet den hårt – och flög sedan tillbaka till sina vänner i flocken. Den sjuka anden var ensam. Den hade inte en chans att överleva.

Min son grät. Han var bara runt tre – fyra år – och jag hade också svårt att hålla tårarna tillbaka. Den dagen i parken har vi fått prata många gånger om, efter det.

Ondskan är nästan mekanisk. Som en instinkt. Att man hugger på blottad strupe. I alla fall om man är ett djur. En slags grym utrensningsmekanism - för att skydda de andra i gruppen mot sjukdom och ohälsa.

Jesus vet vad han gör. Och han följer Guds vägledning.

Nu är inte Jesus en and, i vår kristna traditions symboliska värld. Utan ett lamm. Ett offerlamm – som bär fram sig själv för att gestalta det som vi inte riktigt orkar se. Han visar oss hur vi handskas med det försvarslösa, enkla och sårbara genom att själv vara just försvarslös, enkel och sårbar.

Men varför gör han det? Varför tar han inte bara och rider åt ett annat håll – som vem som helst av oss antagligen hade gjort? Han vet ju vad som ska ske!

Om ni har läst Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – eller sett filmen – så vet ni att lillebror Skorpan är sjuk. Sårbar. Han är döende. Och storebror Jonatan är snäll och frisk och stark. Så plötsligt börjar det brinna i deras hus. Skorpan är inne i huset – och Jonatan kommer hem och förstår att Skorpan håller på att brinna inne. Jonatan rusar in – hämtar Skorpan och hoppas ut genom ett fönster. Skorpan klarar sig – men Jonatan dör.

Jag tänker att Jonatan gör det som Jesus gör. Jesus går in i faran för att rädda alla han älskar – alla dem som har sett vem han är – och antagligen alla dem som ännu inte har sett det – och han vill rädda dem – oss – från den typen av död som inte leder till nytt liv.

Han vill öppna vägen till Gud och evigt liv genom att skapa tro.

Och han gör det – genom att överraska folket ordentligt den där påsken i Jerusalem. Att han gör entré som Kungen i sandaler, ridande på en enkel åsna – är bara början. En fantastisk början på det som ska bli än mer fantastiskt. Låt oss gå med Jesus - i sandaler - rakt in i stridens hetta – med sinnesro och självrespekt! För vi kan likväl som Jesus – låta oss vägledas av Gud, till att obevekligt hålla oss enkla, jämlika och sårbara och beredvilligt tagna i anspråk - i Guds tjänst!

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post37

Maria Bebådelse 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, March 25, 2015 10:23:16

Bebådelse betyder klargörande. Konstaterande. Marias bebådelse är ingen fråga. Ängeln Gabriel säger ungefär: Du Maria, ska föda Guds son. Och allt Maria undrar är hur det ska gå till – hon har ju inte haft någon man. Hon ställer inga fler frågor. Hon frågar inte vad hon kommer att få för det. Hon har inga motkrav.

Ängeln sa: ”Var inte rädd. Helig Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Jag anar att just där och då – händer det, som ängeln säger ska hända. Maria fylls av Guds kraft. Rakt in i sin kropp. En stark andlig upplevelse får henne kanske att tappa andan…

Hade hon kunnat säga nej? Och är det kanske så att detta sker fortfarande – att Gud kallar oss människor med buller och bång? Ingriper i våra liv, i materien. Kan vi säga nej då?

Ja, antagligen hade Maria kunnat säga nej. Och vi kan säga nej. Särskilt om man inte kan tolka vad som hänt, förstå det – och om ingen tror på en när man berättar om vad man upplevt.

Men Maria förstår. Och hon blir betrodd. Därför att hon har ett sammanhang i en judisk tradition – och hon har ord för det som händer.

Denna unga flicka – kanske var hon 14 år.. blir betrodd – när hon berättar att hon blivit tilltalad av en ängel och att hon ska föda Guds son – utan att hon haft någon man. Det hade varit så lätt för hennes föräldrar att säga: ”Jaja, vi förstår nog hur det där har gått till..”

Kanske hjälper det henne att hon vet – att hennes äldre släkting Elisabeth – väntar barn. Maria vet alltså något som andra inte vet – som är lika märkligt som detta som hänt henne själv. Hur ska de kunna misstro henne då?

Maria tar risker. Hon hade kunnat bli misstänkliggjord, föraktad, förskjuten, stenad.. Ändå säger hon ja. Må det ske med mig så som du har sagt.

Och vad fick hon?

Hon fick föda sitt barn i ett stall, långt hemifrån. Hon fick fly till ett för henne främmande land. Hon fick se sin son växa upp och en period bli hyllad och älskad – men sedan hånad, föraktad, förrådd, torterad och dödad.

Detta säger oss något om Guds kallelse.

Det är inte alltid enkelt att bli kallad. Guds vilja att föra in kärlek och godhet i vår värld kräver ibland allt av oss. När goda krafter ska sättas i rörelse möter de alltid ett motstånd. Ibland får vi offra mycket. Ibland för mycket. Eller hur?

Det finns inga garantier i våra liv. Och vi är helt beroende av varandra. Tänk om Josef struntat i att hjälpa Maria? Eller om värdshusvärden i Betlehem inte låtit dem bo i stallet den där natten. Eller om herdarna inte brytt sig om stjärnan på himlen?

Och tänk om de struntat i att fly till Egypten. Eller om de inte fått komma in i Egypten för att de inte fick asyl?

Vi är ju fria att säga ja eller nej.

I den här berättelsen sa tillräckligt många ja. Hjälpande händer sträcktes fram mot Maria. Beskydd erbjöds och flyktvägar öppnades.

Och jag tänker – att vi alla är kallade. Vi är alla havande – med ett embryo av himmelriket inom oss. Och vi kan bara ställa frågan: Hur ska det ske?

Och minnas ängelns ord: ”Helig Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Marias bebådelse var en omtumlande upplevelse.

Men jag tror att Gud likaväl kan kalla oss mera stillsamma sätt - genom vår längtan, våra begåvningar och vår beredvillighet.

Och så länge vi kan uppleva att Guds kraft vilar över oss och inom oss – och ger oss frid - kan vi lita på att vi är på rätt väg.

Låt oss gå med Maria.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post36

Lyssna i tro 2014

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, October 22, 2014 17:06:28

Finns det någonting som vi längtar efter så mycket att vi kan sälja allt vi äger och har för att få det?

Vad skulle det kunna vara?

Jesus säger att Himmelriket är sådant. Att om man hittar et så vill man inte ha någonting annat – än det.

I liknelsen beskrivs Himmelriket som en skatt – eller en pärla. Vi människor brukar kunna betala dyrt för pärlor och ädelstenar. Vi slipar dem, polerar dem, gör vackra smycken och priserna följer efterfrågan på marknaden. Ju fler köpkraftiga människor – desto dyrare pärlor.

Temat idag är ”Lyssna i tro” – och jag får tänka en stund innan jag förstår kopplingen till texten.

Det som sätter mig på spåret – är den föreläsning jag hörde förra onsdagen, på Andrum i vår församling. Anna Helena Hanson psykiater med genusperspektiv, var där och föreläste på ämnet: Genusmedvetenhet i tvåsamhet – hur gör man?

Och hon pratade om ordet jämställdhet. Vad det egentligen betyder. Och hon sa att det betyder att det är en relation mellan två parter där båda två har lika mycket inflytande. Inflytande.

Lika mycket att säga till om alltså. Lika mycket. Och det spelar ingen roll vilken slags relation det är. Det kan vara förälder – barn, arbetskamrater emellan, syskon, ex, partner av samma eller olika kön. Eller människans relation till naturen. För att ha lika stort inflytande behöver inte betyda att man gör samma saker, eller vet samma saker, eller tycker samma saker. Ett barn eller ett djur eller vår natur kan inte ens formulera sig med ord. Men det betyder att bådas behov och längtan - väger lika tungt. Och hur åstadkommer man då det? Jo – genom att lyssna och respektera andras behov.

Alltså – lyssna i tro.

Att kunna säga till sin vän, förälder, sitt ex, sin kollega, sin partner vad man känner och behöver – och genast bli hörd, bli tagen på allvar, och mötas med respekt och och acceptans. Tänk att värna om barn, djur och natur utifrån den jämlikhetstanken. – Är inte det något man skulle kunna sälja allt för att få?

Tänk att slippa bli anklagad, påpassad, misstrodd, ifrågasatt, feltolkad, stämplad, baktalad, utestängd. Hånad för sin svaghet och överkörd.

Jesus sa: Du ska älska din nästa som dig själv.

(Visar med händerna vägskålarnas upp och ner rörelse) Ibland är det lätt att man älskar sig själv lite mer än sin nästa. Ibland kanske man älskar sin nästa lite mer än sig själv. Det pendlar lite upp och lite ner. Men i en relation känns alltid balansen. Man vet vem som har makt och inte.

Och det är som att det krävs ett slags absolut gehör – för att höra och känna – när balansen infinner sig. Ungefär som när alla ord, toner, vardagslivets skrammel och olikheternas gnissel – plötsligt börjar hitta en rytm och ett mönster – och stämma in i samma tonart – och bilda ett ackord.

Och jag tror att just det kan ske – oavsett vilken slags relation vi pratar om. Även mellan vuxen och barn – och mellan mänskligheten och naturen och i ett globalt ekonomiskt system.

Mannen hittar en skatt i en åker. Han hittar den inte i sin ficka. Inte i sitt lönekuvert och han har inte gjort den själv. Han hittar den i en åker. Han gömmer den igen – skyddar den – säljer sedan allt han har och köper åkern. Han köper inte skatten. Han säger inte ens att han hittat den. Kanske vill han försäkra sig om att ingen ska ta den ifrån honom. Eller – så hör den ihop med åkern. Med jord, lera, arbete och slit. Han får en livsstil på köpet. Hur glamoröst det nu låter.

Vad säger det om himmelriket? Vad är det? Skulle vi känna igen det om vi hittade det?

Jag vet inte – men jag tror att Himmelriket är Guds rike – som är Gud. Och kanske kan vi inte fullt ut se det här. Men vi kan nog uppleva glimtar av det. När det bryter in i vår verklighet. Uppstår och uppenbaras för oss i så kallade Halleluja moment. Och jag tror att det uppstår när vi kan lägga ifrån oss hörselskydden och ta in varandras sånger. När vi slutar spela falskt. När vi vågar möta varandra ärligt – ge och ta emot varandra – säga vad vi behöver – och bli tagna på allvar. När ingen höjer volymen för att överrösta. När vi spelar i samma harmoni. Jag tror att det är då den där känslan infinner sig – av att ha kommit hem.

Och kanske är vi alla åkrar – med en dold skatt inuti. Gömd i jorden, i stoftet.

Kanske behövs det att någon ser ens pärla – och älskar den mer än något annat. Som jag tror att Gud gör. Eller kanske är den skatten, eller pärlan – Gud.

I så fall – låt oss se varandras inre skatter. Låt oss lyssna till varandra – och tro på varandra. Bli varandras Himmelrike. Så som Gud vill. Och som Martin Buber säger : I ett du blir ett jag till.

Och låt oss känna igen Himmelriket– med hjälp av den beskrivning som Jesus gav.

När man hittat det – är man beredd att sälja allt för att få det.

Vi ber: (Kyrkans förbön)

Gud – vi tackar dig för att du lyssnar till oss, hör vår bön – och för att du har lagt din skatt i var och en av oss.

Vi ber om hjälp att se skatten inom våra medmänniskor. Se att vi alla är lika mycket värda och vi ber om hjälp att skapa jämställda relationer i tvåsamhet, i familjer, bland våra vänner, och till vår natur. Vi ber om hjälp att skapa en global ekonomisk struktur som genomsyras av alla människors lika värde och att jämställa naturens värde med mänsklighetens.

Vi ber för alla som drabbats av sjukdom, lidande och sorg eller oro. Vi ber särskilt för dem som drabbats av Ebola, och för dem som vårdar dem. Tack för deras mod och för de goda krafter som verkar i det.

Vi ber för vår natur, för klimatet och för att vi människor ska respektera jordens behov av läkning och omsorg. Hjälp oss Gud att lyssna i tro.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post35

Ett är nödvändigt.

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, September 28, 2014 20:23:37

Ett är nödvändigt.

Eva Brunne - vår Biskop i Stockholms Stift har som valspråk ”Gör inte skillnad på människor”. Orden är hämtade ur Jakobsbrevet.

De har blivit en slags slogan för Stockholms Stift och vi ser dem på skyltar i tunnelbanan och i våra kyrkor. Och de har blivit än mer aktuella idag, när vi uppenbarligen har svårt att enas om vad våra resurser ska räcka till, och hur vi ska förhålla oss till fattiga och sjuka och hemlösa människor och människor som flyr undan krig och svält och förtryck och kommer hit på vanskliga och många gånger livsfarliga färdvägar. Vem ska vi hjälpa? Och vem ska vi hjälpa först? Och då har vi dessutom en ny kategori flyktingar att vänta in inom snar framtid. Klimatflyktingarna. Som måste fly när klimatförändringarna orsakat översvämningar och orkaner och annat.

Orden påminner oss om budskapet som alltid utmanar. Gör inte skillnad på människor.

När Jesus besöker systrarna Marta och Maria – beskrivs inga svåra katastrofer den här gången. Det är lugnt. De ska antagligen äta tillsammans. Marta ordnar och sköter det praktiska. Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar till hans ord.

Marta arbetar. Jag tycker mig höra henne sucka och skramla hårt med tingen. Irriterat. Kanske känner hon sig avundsjuk - för att Maria får all uppmärksamhet, och hon själv får bara sköta det praktiska. Ensam dessutom. Eller känner hon sig utnyttjad? Eller - har hon ett för stort behov av att ha struktur och kontroll i sin tillvaro – för att våga möta Jesus sådär nära, i ett öppet, skyddslöst och förtroligt samtal. Han - som ser allt, läser av de dolda och inte alltid så snygga drivkrafterna bakom varje agerande – och inte ens är särskilt varsam alltid - när han levererar sina speglingar. Marta håller sig upptagen.

Maria sitter vid Jesu fötter. Jag anar att de för ett viktigt samtal. Kanske har de just kommit fram till ett brännande ämne som gör att Marias värld gungar en aning. Så som det ofta blir i möten med Jesus. Kanske ser Jesus rakt in i Marias liv och hjärta just i detta ögonblick.

När Marta kommer och fäller orden: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Hon anklagar. Lägger skuld. Visar med en präktig ton att hon själv minsann tar ansvar.

Jag tänker att anklagelser är som våta trasor med klister på. De fastnar så lätt. Ibland tror jag vi har en särskild plats att bära alla gamla anklagelser i kroppen. Blickarna, fnysningarna och pikarna. Det är så lätt att bli svarslös. Låta den våta trasan lägga sig – kanske någonstans mellan skuldebladen. De heter ju det. Skulde –blad. Där de omvandlas till en spänd sköld, ett pansar – eller kanske en bråkig vrede som inte hittar ut så lätt.

Jesus svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Jag skulle vilja se Martas min. Och Marias blick. När Jesus försvarar Maria. Beskyddar henne mot anklagelserna. Hon som sitter där i sin sårbarhet och längtan efter helande och frid.

Jag tror att han ser Marias känslighet. Och respekterar den. Skyddar den. Jag tror att han ser hennes oförmåga att just då resa sig och göra nytta. Och kanske är hon hudlös inför sin systers krav. Jesus aktar det som är genuint och ärligt och oförställt i Maria.

Han gör skillnad. Han gör faktiskt skillnad. På Marta och Maria. Han tycker att Maria gör bäst.

Men vad betyder det?

Jo, jag tror – att Jesus vill – att vi ska lyssna till honom oavbrutet. Inom oss. Precis sådär öppet, förtroligt och sårbart som Maria gjorde just där och då. I genuin, ärlig och oförställd enkelhet. Och om Marta hade gjort det – hade de där irriterade tankarna inte kommit i henne. Tankarna och känslorna som fick henne att fälla anklagelsen. Kasta den våta trasan med klister på – rakt emot sin syster.

För att passa in i Jesu sällskap – behöver vi inte prestera, eller anpassa oss efter vad andra människor tycker är rätt eller fel. Vi behöver inte lyda storasystrars eller storebröders försök att styra oss med skuld eller anklagelser – eller med några andra härskartekniker. Vår relation med Jesus är alltid viktigast. Vårt inre lyssnande. Oavsett om vi sitter och mediterar eller stökar runt i köket eller skriver budget eller planeringsarbeten så flisorna ryker. Vår tro handlar inte om att stöpa om människor så att de passar in i kyrkan. Tvärtom handlar det om att vi ska öppna kyrkan för alla möjliga olikheter. Det handlar inte om att vi ska värdera vad som är rätt eller fel – bra eller dåligt. Det handlar om att vi ska respektera varandras olika behov och uppdrag. Och visa vägen till Jesu fötter.

Jesus vill bara en sak. En enda sak. Precis som dagens tema antyder. Jesus vill att vi ska stanna upp och lyssna. Vi är alla kallade till att göra olika saker, bidra på olika sätt med de gåvor vi fått. Jesus kommer att beröra oss, läka oss och sända oss. På olika sätt. För vi är olika. Men – det är ingen skillnad på oss. För vi har alla fått samma rätt – att vara oss själva. Med våra begåvningar, behov, känsligheter och färdigheter. Genuint, ärligt och oförställt.







  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post34
Next »