Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Stackars alla män!

MusikPosted by Anja Kristina Grahn Tue, July 03, 2018 13:36:14

https://www.youtube.com/watch?v=Z21TdsWYbqM

Min låt om Metoo ..



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post43

När Kejsaren är naken.

Kommentarer & reflexionerPosted by Anja Kristina Grahn Tue, July 03, 2018 13:22:54


När Kejsaren är naken.

Patriarkatets byggstenar vibrerar i sina fästen. Det börjar bli svårt att rättfärdiga övergrepp. Det börjar bli svårt att ta sig rätt till sådant en inte har rätt till utan att riskera att hamna på löpet. Patriarkatet har varit en betonggrund, varifrån vårt samhälle har vuxit. Alla variabler som bedömt sakers värde är hämtade ur en patriarkal värdeskala. Vi bedömer utseende, arbetsinsatser, konst, boende, utbildning, uppförande, kvinnor och män osv - utifrån patriarkala normer. Som vi kvinnor förstås också har lärt oss att anse vara riktiga. Normer och värdeskalor smyger sig in i oss via socialiseringsprocesser och våra uppväxtmiljöer. Tills någon ropar; Nej men titta, Kejsaren är ju naken! (Läs; Nej men titta, Svenska Kyrkan är ju uppbyggd på en patriarkal makt(härskarteknik)struktur!)
Jag tänker på Kung David. Som levde 700 år före Kristus, och hade ett harem av fruar. Han beundrades för att han hämningslöst erövrade både kvinnor och städer och hans makt var oomtvistlig. Och det var han som föll pladask för Batseba (som var gift med en av Kung Davids soldater, som för tillfället var ute i strid..) när han såg henne naken i badet. Kung David, Jesu jordsliga stamfader, gjorde Batseba med barn, och lät hennes make (beräknat) dö i strid, och gifte sig med Batseba. Kvinnosynen, maktstrukturerna, härskarteknikerna, patriarkatet har sin grund i Gamla Testamentets berättelser. Eller - kanske fanns det innan dessa berättelser tog form, men de uttrycks tydligt i den litteratur som finns bland jordens alla kristna (Gamla Testamentet) och judar (Torah) - och många av beträttelserna finns även i Koranen. Därtill är inte Nya Testamentet heller fritt från könsrollsbeskrivningar - men Jesus visar ofta både respekt och jämlikhet i sina samtal med både kvinnor och män. Hans gärning vittnar om lyssnande, seende och dialog, upprättelse för de förtryckta och skällsord åt översittare.
Kung David hade en profet vid sin sida. Nathan. Som genomskådade Kungens egoistiska och fåfänga drivkrafter och med hjälp av berättelser – hjälpte Nathan honom att få syn på sig själv. (Hjälpte honom se sin nakenhet.) Nathan var vis, kanske visast av alla i hela Kungariket. Han fick Kung David att känna ånger och skam. Vi är alla små inför visdomens, ödmjukhetens och kärlekens röntgenblick. Och ja, jag tror att skam är viktigt att känna om nåden ska nå ända in. Inte för att Gud vill skamma oss - utan för att våra samveten måste få trycka ut den varböld i oss som fått fäste under skinnet och fått oss att agera i blindo.
Profeters röster ropar alltid om nöd och nåd. De pekar, viftar och skriker – om människors ondska och om utsatta människors behov av trygghet, upprättelse, kärlek och omsorg. Århundrade efter århundrade. Herre förbarma dig. Och om vårt behov av Guds frid.
Kung David straffades av Gud. Barnet som Batseba bar, dog några dagar efter sin födelse. Vilket betyder att även Batseba blev straffad - utan någon riktig förklaring. (Var hon kanske del av ett förföriskt spel med David?) Men Kung David var älskad av Gud och benådades därefter enligt bibelberättelsen. Även Batseba fick ett gott liv som drottning och mor till tronföljaren Salomon.
Metoo är en profetisk röst i vår tid. En samstämd kör som tar upp Nathans ton, mot Kung Davids ättlingars erövranden och nakna självupphöjelser. Kvinnorna i haremmet har tröttnat på att vara erövrade och ägda. I badtunnor och i offentliga rum, på klubbar och i arbetsliv, i dagstidningar, i rättssalen, i familjen, i konst, på film, i reklam, i musikaliska uttryck, i skrift, i åsikter, i behov, känslor och längtan. I insikter och i våra sätt att lösa problem, och i våra förståelser för vår verklighet, vår tid, vår historia och vår makt respektive maktlöshet. Den patriarkala värdeskalan har legat som en våt filt över våra ögon och själar och vi har alla blivit förblindade av dess tolkningar. Vi är skrivna på näsan hur saker är, vad som är snyggt, rätt, viktigt och värdefullt. Vad som är konstruktivt, politiskt fruktbart och verkligt. Vi har varit blinda. Vi har alla gått omkring med en varböld i våra system. Patriarkatet. En enögd tolkningslära utan talang för dialog och hermeneutik.
Och det är lätt för patriarkala försvarare att döma andra efter sig själv - och tro att feminismen är lika enögd. Men, kvinnor har haft förmånen att först ha lärt sig den patriarkala tolkningsnormen. Levt i den, efter den, låtit sig begränsas och hållas tillbaka av den och se männen utöva makt runtomkring i samhället.
Guds relationer med människor må ha gestaltats mest via män, av män och för män när Bibeltexterna skrevs. Men det säger mer om människan än om Gud. Om en dessutom anstränger sig för att tolka berättelserna med feministisk blick, finns det många detaljer som tystadskulturen har hållit i schack. Men nu börjar byggstenarna skallra. Snart hörs ropen om nåd. Snart vaknar fler samveten till liv. Snart kan värdevariabler tas fram med fyrögda perspektiv. Eller med hur många perspektiv som helst. Det vill jag tro och det hoppas jag på. För den som är socialiserad in i dialog och hermeneutik har lärt sig att kompromissa, dela, ta in andras perspektiv och lyssna. Att kunna se med någon annans ögon är en social kompetens. Att kunna se med Guds ögon är en andlig kompetens. Att med sitt samvete trycka ut en varböld är en naturlig del av en mognadsprocess. Kom igen.

Pax Vobiscum



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post42

Venus i törnekrona

KonstPosted by Anja Kristina Grahn Sat, March 17, 2018 19:39:30

80x80 Olja.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post41

Min musik!

MusikPosted by Kristina Grahn Wed, January 24, 2018 15:11:05

https://www.youtube.com/channel/UCdgFqEI-s1_TJjG0eiihXng

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post40

Vårt Dop 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, June 08, 2015 14:38:23

Idag är det vanligt att man har en mobiltelefon med en kamera i. Det är lätt att ta foton. Selfies är populärt. Om fotot är lite mörkt eller tråkigt, kan man använda photoshop-programmen som också finns i telefonen. Där finns det filter som ger en färgton eller ett speciellt ljus. Man kan välja mellan nostalgiskt sken, morgonsol eller afton sken. Till exempel.

Om man tar ett foto som ser lite grådassigt ut – och lägger till morgonsol – så blir liksom hela fotot annorlunda. Utan att någon egentligen vet om att man trixat till det själv.

Jag tänker att det kanske är ungefär så det är med dopet.

Den andligt stängda människan är som ett grådassigt foto. När Guds Ande sveper in i henne eller honom – skiftar hela den inre färgskalan och ett skimmer av Andens ljus fyller upp hennes eller hans väsen.

Det går inte att veta om ljuset fanns där från början, eller om det kom efter ett tag. För när det väl är där går det inte att se hur det var förut. Om man inte har sparat originalet.

Det är som att Nikodemus fråga: ” Hur kan någon födas på nytt när han är gammal. Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” – är en ickefråga, om man tänker att det bara handlar om ett slags filter som läggs på originalet – för att liva upp stämningen lite.

Jag tänker mig att Guds Ande är ett slags transcentent filter som sveper in i oss som en vind. En duva. Och gör om oss. Kanske oavsett dopritual. Gud kan nog döpa vem hon vill, hur hon vill.

För jag kan inte se någon skillnad på en döpt och en icke döpt människa. Jag kan inte förstå att ett barn som dör utan att ha blivit döpt – inte skulle få komma in i Guds rike. Men Jesus säger: Sannerligen, jag säger dig: Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Den som har fötts av kött är kött och det som har fötts av ande är ande.”

Men sedan fortsätter han: Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

Anden fanns dessutom i skapelsen från början. I Skaparvinden som skilde himlen från havet och formade växter och djur. Och människor. För att Gud såg att det var gott. Och vi skulle förvalta skapelsen. Bli Guds redskap. Instrument.

Kanske är vi människor som musikinstrument. Som från början skapades med toner inom oss - som passade ihop i ett ackord. Då från allra första början, med Adam och Eva. Som skulle leva i samklang med djur och natur i Guds goda skapelse. Men som ni vet så blir alla instrument lite ostämda med tiden. Gitarrer får man byta strängar på. Flyglar får man be en flygelstämmare om hjälp med. Orglar är det ett väldigt pyssel med. Jag tror att människan liksom blev lite ostämd med tiden. Kanske sjönk vi i tonläge. Och när Jesus kom – var han som en stämgaffel – en ton för hela mänskligheten att stämma om sig utifrån.

Lite som en Eurovisionsschlagerlåt – med tonartshöjning inför sista refrängen. Men det är något med vårt gehör. Vi har ändå så vansinnigt svårt att hålla ton. Men om vi lyssnar noga – hör vi om vi sjunger falskt. Och om vi tittar på originalfotot och jämför det med fotot med färgfilter – så ser vi skillnaden.

Och jag tror att det är just det som det hela handlar om. Att se och höra skillnaden. Ungefär som att ha varit i ett land först – sen komma till ett annat – och sen komma tillbaks till det första igen. Man känner igen sig. Men känner skillnaden. Man känner igen sitt hemland. På doften. På tonen. På färgen.

Min mamma (ja nu ska jag vara lite personlig) kom till Sverige som finskt krigsbarn när hon var nio år gammal 1941. Hennes mamma, alltså min mormor hade dött kort efter att hon fött det tionde barnet. Pappan kallades ut i krig. Sverige erbjöd sig då att ta emot barn, och till och med organiserade tåg och båttransporter för alla dessa barn – inte mindre än 80 000 barn kom till Sverige, från Finland. Min mamma var ett av dem. Hon fick en adresslapp om halsen där det stod hennes pappas namn och adress – och att modern var död. Hon reste i flera dagar. Fick stanna på ett sjukhus för att undersökas och få vård för sin hosta som jag tror var en släng av tuberkulos. Efter ett par veckor blev hon utvald av en familj som tog hand om henne. Hon fick det bra. Hon återvände aldrig till Finland för att bo där. Men hon återvände som vuxen för att hälsa på sina syskon. Vid några tillfällen följde jag med. Särskilt minns jag en resa vi gjorde när jag var 6 år gammal.

Det jag upplevde då – var något som etsade sig fast i mitt minne. Jag såg min mamma, sitta bredvid sin syster och se på varandra och le och klappa varandras kinder, kramas och hålla varandras händer och tårar som rann. De kunde inte prata med varandra, för min mamma hade glömt det finska språket. De hade inte delat liv med varandra sedan de var barn. Men de smälte samman. Deras längtan efter varandra var så stark att det inte gjorde något att de inte kunde prata. De fick hålla i varandra. Se varandra. De fick komma hem i varandra.

Jag var 6 år. Och som vuxen har jag återvänt dit för att få uppleva något av det som var min mammas rötter och hem. Och det märkligaste av allt är – att det känns som mitt hem också. Min biologiska släkt och min familj finns där. Kusiner och morbröder och farbröder. Och jag känner igen dem. I anden. I blicken. I hur de är.

Jag tänker; att bli döpt – är Guds transcendenta, organiska, släktbandsskapande - inflyttningsfest i våra hjärtan - som omvandlar oss och fyller oss med något. Jag tror att det fyller oss med ett löfte om ett hem. Som att Gud sätter sin adresslapp på oss – och hur vilse vi än råkar komma i våra liv – så finns adresslappen där – och vi får bli mottagna i Guds rike när vi vänder tillbaks. Om och om igen. Får vi vända tillbaks. Stämma om oss - i änglarnas tonart. Om och om igen låta uppenbarelsens ljus lysa i våra ögon. I bön och tacksamhet över att få vara inneslutna och burna - och över att ha ett hem. Ordlöst. Obegripligt – så som mysteriet är. Och var vi än befinner oss i världen, är vi hemma - I Guds rike, här och nu. Tillsammans med våra systrar och bröder i anden.



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post39

Att växa i tro 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, May 03, 2015 22:55:38

Att växa i tro är dagens tema – och jag kom osökt att tänka på dinosaurier. De var ju jättestora. Hade vuxit enormt mycket. Och de måste ha varit en del av Guds skapelse – trots att de inte står med i skapelseberättelsen – och trots att de i så fall är ett utdött vetenskapligt bevis på att Gud inte skapade allting på sju dagar. Men jag tror ändå att Guds skaparkraft är alltings ursprung. Även dinosauriernas. Även om de tog över alltihop och blev jordens härskare. De stod högst i näringskedjan. Precis som vi gör nu.

Men så dog de plötsligt ut. Man har spekulerat i varför. Jag också. Tänk om dessa vidunder växte av Guds kraft – men bara fysiskt. Så som Hosea skriver att Gud sagt till honom om Israels folk. ”Ju mer jag kallade på dem, (sa Herren) desto mer går de bort ifrån mig.” Dinosaurierna växte aldrig inåt. De blev aldrig klokare, fördjupades inte i sitt känsloliv och de tog inte ansvar för sin nästa. De tog bara över. Kanske hade de dålig ämnesomsättning och släppte ifrån sig alltför mycket giftiga gaser och kemiska föroreningar. Kanske skapade de en sådan obalans i ekosystemet att hela universums energifält till sist utlöstes en elektromagnetisk urladdning och alla dinosaurier dog av lufttrycksvågen. Pang bom – teorin. Den har jag alltså utvecklat själv. Ni får gärna ta den med en nypa salt om ni vill. Det är ok.

Det är skillnad på att växa – och att växa i tro. Att växa i tro är inte samma sak som att ta makt, bli störst, bäst och starkast. Men jag tycker att mänskligheten ibland påminner lite om dinosaurierna. Vi verkar också ha lätt för att låta våra egna begär av revir och mat får gå före generositet och tolerans. Det finns till och med de som provoceras av människor som visar generositet och tolerans mot till exempel flyktingar eller bråkstakar eller tiggare. Som visar förakt mot människor som är utsatta för den organiserade fattigdomen och utslagningen i vår värld. Klimathoten och krigshoten berättar med oro om undergång. Ibland känns berättelsen om Noaks Ark aktuell. Att ekosystemet åter kollapsar, översvämningar sköljer bort mänskligheten för att ge planeten en chans att överleva – och om man vill rädda sig finns bara en chans – och det är att hjälpas åt, rädda varandra och bygga hållbara båtar och fly.

Det är lätt att känna uppgivenhet. När man inte ser lösningarna. Hur ska vi kunna känna tillit? Hur ska vi kunna växa i tro?

När lärjungarna var bedrövade för att Jesus skulle lämna dem sa Jesus : Om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går ska jag sända Hjälparen till er – och han ska visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Jesus sa att synd är att inte tro på honom. Jag tänker att det handlar om att ha ett avstånd från Jesus är att leva med ett ”sund” (sund är det ursprungliga ordet för synd.) ett avstånd mellan sig och Gud.

Om Rättfärdighet säger Jesus på ett lite kryptiskt sätt: Jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Jag förstår det som att han säger att vi - genom tron - ändå kan bli ett med honom. Utan att se honom. Avståndet, sundet överbryggas då av vår tro.

Men mest spännande tycker jag att det är – det som Jesus säger om Anden. Han säger att det är Anden som hjälper oss att se skillnad på synd, rättfärdighet och dom. Att Anden hjälper oss alltså att reflektera, och rannsaka oss själva. Allt det där som de stora tuffa typerna (tex dinosaurier) inte brukar värdera så högt. De kanske till och med kallar det för trams, eller överkänslighet. Anden visar våra brister men det är också genom Anden som vi lär känna Gud och kan skapa en relation och blir mottagna i den. Att det är genom Anden vi blir rättfärdiga genom att Anden hjälper oss att tro och tron överbryggar sundet. Och när Jesus, förklarar vad dom är säger han kort och gott: Dom: ”Denna världens härskare är dömd. ” Men vem är då världens härskare nu när dinosaurierna inte längre finns. Är det vi? Är det den sidan av oss som vill växa utåt – men inte inåt? Är det så att vi alla har ett urtidsdjur inom oss som vi behöver lära oss att känna igen och tygla?

Att växa i tro är att låta Anden forma oss för Guds rike. Att genom tro och tillit till Jesus Kristus - växa inåt, fördjupas och leva i enhet med varandra och med Gud. Låta Guds Ande läka våra sår, trösta bort allt hat, älska fram vår medkänsla, väcka vår tro, vårt hopp och vår kärlek. Att räcka ut en hand till dem som behöver hjälp och genom våra sammanhållande hnder växa utåt – i relation – på riktigt. Visa varandra kärlek. Vi är nämligen inga dinosaurier. Egentligen. Vi är Guds avbilder.

Gud låt oss vägledas av din Heliga Ande - till att växa i tro. Inåt i våra inre rum så att vi kan släppa på begär och rädslor – och utåt genom hjälpande utsträckta kärleksfulla händer som håller i varandra. Och hjälp oss att inte bli förhärskande och dömande – utan fria.



  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post38

Palmsöndagen (Matteusevangeliet.)

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, April 01, 2015 12:30:19

Människornas förväntningar är höga när Jesus – Kung Davids tronföljare – gör entré i Jerusalem för att fira påsk. Han har antagligen ett ganska stort följe med sig – som lärt sig att älska honom och tro på honom. De ser honom som en befriare – från maktens förtryck, från ondska och utsatthet. De vill se honom bli Kung och regera i landet. Det förlovade landet – som äntligen ska bli ett land där mjölk och honung flödar och alla blir mättade och ingen ska behöva lida. Ja, så tror de nog. De sjunger. De strör palmblad och kvistar. De lägger sina mantlar.

Men vad tänker Jesus?

Han vet ju att det kommer att bli på ett annat sätt. Men ingen tror honom när han säger att han ska dö.

Han rider på en enkel åsna – så att han fortfarande är på jämn höjd med alla dem som hyllar honom.

Han har enkla kläder, sin vanliga fotsida dräkt och sandaler. Jag kan tänka mig att de som inte lärt känna honom, inte sett hans makt – hade svårt att se honom som en Kung. Han lever inte upp till deras förväntningar – alls.

Han kanske ler mot folket. Kanske inte.

Reklambranschen vet hur sådant här fungerar. De säljer produkter med hjälp av att med förvirrande bilder och överraskningsmoment väcka uppmärksamhet och nyfikenhet. Allt ifrån Gevalias kaffe – när man får oväntat besök – till läppstift och mascara – för att kvinnorna plötsligt ska bli oväntat synliga för den snygga och framgångsrika mannen - och känna sig värda uppmärksamheten.

Jesus går tvärs emot förväntningarna. Eller på kors emot dem? Men med ytterligare en bottenklang i sitt budskap. Han höjer sig inte. Han är inte framgångslysten eller vill verka lyckad. Han visar sin enkelhet, sin mänsklighet och sin sårbarhet.

Det är ungefär som om vår Kung skulle stå på sin slottsbalkong och vinka åt folket – i morgonrock och rufsigt hår. Eller om vår statsminister skulle hålla ett brinnande förstamaj-tal klädd i sparkdräkt.

Jag tänker att det kanske är detta som våra ungdomar gör, när de klär sig i konstiga kläder och bryter mot vuxnas förväntningar. De kanske försöker säga "Jag är inte som du tror, eller vill att jag ska vara - men jag har något att säga. Tro på mig!"

Jesus vet vad han gör. Han levererar sitt budskap. Med Guds vägledning. Gud som vet exakt vilka drivkrafter som sätts igång av visad sårbarhet och enkelhet.

En gång när jag var i en park med min son och skulle mata fåglar – fick vi uppleva hur det kan gå till bland fåglar som visar svaghet. Det var en av änderna där som var sjuk. Den var tufsig i fjädrarna och verkade inte kunna flyga. Vi försökte ge den bröd – men varje gång vi gav den en bit – kom en annan and och bet den – och snodde brödbiten mitt framför näbben på den. Det blev värre och värre – och medan vi satt där gjorde de friska änderna utfall mot den sjuka, om och om igen. De flög fram till den och bet den hårt – och flög sedan tillbaka till sina vänner i flocken. Den sjuka anden var ensam. Den hade inte en chans att överleva.

Min son grät. Han var bara runt tre – fyra år – och jag hade också svårt att hålla tårarna tillbaka. Den dagen i parken har vi fått prata många gånger om, efter det.

Ondskan är nästan mekanisk. Som en instinkt. Att man hugger på blottad strupe. I alla fall om man är ett djur. En slags grym utrensningsmekanism - för att skydda de andra i gruppen mot sjukdom och ohälsa.

Jesus vet vad han gör. Och han följer Guds vägledning.

Nu är inte Jesus en and, i vår kristna traditions symboliska värld. Utan ett lamm. Ett offerlamm – som bär fram sig själv för att gestalta det som vi inte riktigt orkar se. Han visar oss hur vi handskas med det försvarslösa, enkla och sårbara genom att själv vara just försvarslös, enkel och sårbar.

Men varför gör han det? Varför tar han inte bara och rider åt ett annat håll – som vem som helst av oss antagligen hade gjort? Han vet ju vad som ska ske!

Om ni har läst Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – eller sett filmen – så vet ni att lillebror Skorpan är sjuk. Sårbar. Han är döende. Och storebror Jonatan är snäll och frisk och stark. Så plötsligt börjar det brinna i deras hus. Skorpan är inne i huset – och Jonatan kommer hem och förstår att Skorpan håller på att brinna inne. Jonatan rusar in – hämtar Skorpan och hoppas ut genom ett fönster. Skorpan klarar sig – men Jonatan dör.

Jag tänker att Jonatan gör det som Jesus gör. Jesus går in i faran för att rädda alla han älskar – alla dem som har sett vem han är – och antagligen alla dem som ännu inte har sett det – och han vill rädda dem – oss – från den typen av död som inte leder till nytt liv.

Han vill öppna vägen till Gud och evigt liv genom att skapa tro.

Och han gör det – genom att överraska folket ordentligt den där påsken i Jerusalem. Att han gör entré som Kungen i sandaler, ridande på en enkel åsna – är bara början. En fantastisk början på det som ska bli än mer fantastiskt. Låt oss gå med Jesus - i sandaler - rakt in i stridens hetta – med sinnesro och självrespekt! För vi kan likväl som Jesus – låta oss vägledas av Gud, till att obevekligt hålla oss enkla, jämlika och sårbara och beredvilligt tagna i anspråk - i Guds tjänst!

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post37

Maria Bebådelse 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Wed, March 25, 2015 10:23:16

Bebådelse betyder klargörande. Konstaterande. Marias bebådelse är ingen fråga. Ängeln Gabriel säger ungefär: Du Maria, ska föda Guds son. Och allt Maria undrar är hur det ska gå till – hon har ju inte haft någon man. Hon ställer inga fler frågor. Hon frågar inte vad hon kommer att få för det. Hon har inga motkrav.

Ängeln sa: ”Var inte rädd. Helig Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Jag anar att just där och då – händer det, som ängeln säger ska hända. Maria fylls av Guds kraft. Rakt in i sin kropp. En stark andlig upplevelse får henne kanske att tappa andan…

Hade hon kunnat säga nej? Och är det kanske så att detta sker fortfarande – att Gud kallar oss människor med buller och bång? Ingriper i våra liv, i materien. Kan vi säga nej då?

Ja, antagligen hade Maria kunnat säga nej. Och vi kan säga nej. Särskilt om man inte kan tolka vad som hänt, förstå det – och om ingen tror på en när man berättar om vad man upplevt.

Men Maria förstår. Och hon blir betrodd. Därför att hon har ett sammanhang i en judisk tradition – och hon har ord för det som händer.

Denna unga flicka – kanske var hon 14 år.. blir betrodd – när hon berättar att hon blivit tilltalad av en ängel och att hon ska föda Guds son – utan att hon haft någon man. Det hade varit så lätt för hennes föräldrar att säga: ”Jaja, vi förstår nog hur det där har gått till..”

Kanske hjälper det henne att hon vet – att hennes äldre släkting Elisabeth – väntar barn. Maria vet alltså något som andra inte vet – som är lika märkligt som detta som hänt henne själv. Hur ska de kunna misstro henne då?

Maria tar risker. Hon hade kunnat bli misstänkliggjord, föraktad, förskjuten, stenad.. Ändå säger hon ja. Må det ske med mig så som du har sagt.

Och vad fick hon?

Hon fick föda sitt barn i ett stall, långt hemifrån. Hon fick fly till ett för henne främmande land. Hon fick se sin son växa upp och en period bli hyllad och älskad – men sedan hånad, föraktad, förrådd, torterad och dödad.

Detta säger oss något om Guds kallelse.

Det är inte alltid enkelt att bli kallad. Guds vilja att föra in kärlek och godhet i vår värld kräver ibland allt av oss. När goda krafter ska sättas i rörelse möter de alltid ett motstånd. Ibland får vi offra mycket. Ibland för mycket. Eller hur?

Det finns inga garantier i våra liv. Och vi är helt beroende av varandra. Tänk om Josef struntat i att hjälpa Maria? Eller om värdshusvärden i Betlehem inte låtit dem bo i stallet den där natten. Eller om herdarna inte brytt sig om stjärnan på himlen?

Och tänk om de struntat i att fly till Egypten. Eller om de inte fått komma in i Egypten för att de inte fick asyl?

Vi är ju fria att säga ja eller nej.

I den här berättelsen sa tillräckligt många ja. Hjälpande händer sträcktes fram mot Maria. Beskydd erbjöds och flyktvägar öppnades.

Och jag tänker – att vi alla är kallade. Vi är alla havande – med ett embryo av himmelriket inom oss. Och vi kan bara ställa frågan: Hur ska det ske?

Och minnas ängelns ord: ”Helig Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Marias bebådelse var en omtumlande upplevelse.

Men jag tror att Gud likaväl kan kalla oss mera stillsamma sätt - genom vår längtan, våra begåvningar och vår beredvillighet.

Och så länge vi kan uppleva att Guds kraft vilar över oss och inom oss – och ger oss frid - kan vi lita på att vi är på rätt väg.

Låt oss gå med Maria.

  • Comments(0)//taavdigskorna.kristinagrahn.se/#post36
Next »