Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Att växa i tro 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Sun, May 03, 2015 22:55:38

Att växa i tro är dagens tema – och jag kom osökt att tänka på dinosaurier. De var ju jättestora. Hade vuxit enormt mycket. Och de måste ha varit en del av Guds skapelse – trots att de inte står med i skapelseberättelsen – och trots att de i så fall är ett utdött vetenskapligt bevis på att Gud inte skapade allting på sju dagar. Men jag tror ändå att Guds skaparkraft är alltings ursprung. Även dinosauriernas. Även om de tog över alltihop och blev jordens härskare. De stod högst i näringskedjan. Precis som vi gör nu.

Men så dog de plötsligt ut. Man har spekulerat i varför. Jag också. Tänk om dessa vidunder växte av Guds kraft – men bara fysiskt. Så som Hosea skriver att Gud sagt till honom om Israels folk. ”Ju mer jag kallade på dem, (sa Herren) desto mer går de bort ifrån mig.” Dinosaurierna växte aldrig inåt. De blev aldrig klokare, fördjupades inte i sitt känsloliv och de tog inte ansvar för sin nästa. De tog bara över. Kanske hade de dålig ämnesomsättning och släppte ifrån sig alltför mycket giftiga gaser och kemiska föroreningar. Kanske skapade de en sådan obalans i ekosystemet att hela universums energifält till sist utlöstes en elektromagnetisk urladdning och alla dinosaurier dog av lufttrycksvågen. Pang bom – teorin. Den har jag alltså utvecklat själv. Ni får gärna ta den med en nypa salt om ni vill. Det är ok.

Det är skillnad på att växa – och att växa i tro. Att växa i tro är inte samma sak som att ta makt, bli störst, bäst och starkast. Men jag tycker att mänskligheten ibland påminner lite om dinosaurierna. Vi verkar också ha lätt för att låta våra egna begär av revir och mat får gå före generositet och tolerans. Det finns till och med de som provoceras av människor som visar generositet och tolerans mot till exempel flyktingar eller bråkstakar eller tiggare. Som visar förakt mot människor som är utsatta för den organiserade fattigdomen och utslagningen i vår värld. Klimathoten och krigshoten berättar med oro om undergång. Ibland känns berättelsen om Noaks Ark aktuell. Att ekosystemet åter kollapsar, översvämningar sköljer bort mänskligheten för att ge planeten en chans att överleva – och om man vill rädda sig finns bara en chans – och det är att hjälpas åt, rädda varandra och bygga hållbara båtar och fly.

Det är lätt att känna uppgivenhet. När man inte ser lösningarna. Hur ska vi kunna känna tillit? Hur ska vi kunna växa i tro?

När lärjungarna var bedrövade för att Jesus skulle lämna dem sa Jesus : Om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går ska jag sända Hjälparen till er – och han ska visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Jesus sa att synd är att inte tro på honom. Jag tänker att det handlar om att ha ett avstånd från Jesus är att leva med ett ”sund” (sund är det ursprungliga ordet för synd.) ett avstånd mellan sig och Gud.

Om Rättfärdighet säger Jesus på ett lite kryptiskt sätt: Jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Jag förstår det som att han säger att vi - genom tron - ändå kan bli ett med honom. Utan att se honom. Avståndet, sundet överbryggas då av vår tro.

Men mest spännande tycker jag att det är – det som Jesus säger om Anden. Han säger att det är Anden som hjälper oss att se skillnad på synd, rättfärdighet och dom. Att Anden hjälper oss alltså att reflektera, och rannsaka oss själva. Allt det där som de stora tuffa typerna (tex dinosaurier) inte brukar värdera så högt. De kanske till och med kallar det för trams, eller överkänslighet. Anden visar våra brister men det är också genom Anden som vi lär känna Gud och kan skapa en relation och blir mottagna i den. Att det är genom Anden vi blir rättfärdiga genom att Anden hjälper oss att tro och tron överbryggar sundet. Och när Jesus, förklarar vad dom är säger han kort och gott: Dom: ”Denna världens härskare är dömd. ” Men vem är då världens härskare nu när dinosaurierna inte längre finns. Är det vi? Är det den sidan av oss som vill växa utåt – men inte inåt? Är det så att vi alla har ett urtidsdjur inom oss som vi behöver lära oss att känna igen och tygla?

Att växa i tro är att låta Anden forma oss för Guds rike. Att genom tro och tillit till Jesus Kristus - växa inåt, fördjupas och leva i enhet med varandra och med Gud. Låta Guds Ande läka våra sår, trösta bort allt hat, älska fram vår medkänsla, väcka vår tro, vårt hopp och vår kärlek. Att räcka ut en hand till dem som behöver hjälp och genom våra sammanhållande hnder växa utåt – i relation – på riktigt. Visa varandra kärlek. Vi är nämligen inga dinosaurier. Egentligen. Vi är Guds avbilder.

Gud låt oss vägledas av din Heliga Ande - till att växa i tro. Inåt i våra inre rum så att vi kan släppa på begär och rädslor – och utåt genom hjälpande utsträckta kärleksfulla händer som håller i varandra. Och hjälp oss att inte bli förhärskande och dömande – utan fria.



  • Comments(0)