Ta av dig skorna

Ta av dig skorna

Vårt Dop 2015

PredikningarPosted by Kristina Grahn Mon, June 08, 2015 14:38:23

Idag är det vanligt att man har en mobiltelefon med en kamera i. Det är lätt att ta foton. Selfies är populärt. Om fotot är lite mörkt eller tråkigt, kan man använda photoshop-programmen som också finns i telefonen. Där finns det filter som ger en färgton eller ett speciellt ljus. Man kan välja mellan nostalgiskt sken, morgonsol eller afton sken. Till exempel.

Om man tar ett foto som ser lite grådassigt ut – och lägger till morgonsol – så blir liksom hela fotot annorlunda. Utan att någon egentligen vet om att man trixat till det själv.

Jag tänker att det kanske är ungefär så det är med dopet.

Den andligt stängda människan är som ett grådassigt foto. När Guds Ande sveper in i henne eller honom – skiftar hela den inre färgskalan och ett skimmer av Andens ljus fyller upp hennes eller hans väsen.

Det går inte att veta om ljuset fanns där från början, eller om det kom efter ett tag. För när det väl är där går det inte att se hur det var förut. Om man inte har sparat originalet.

Det är som att Nikodemus fråga: ” Hur kan någon födas på nytt när han är gammal. Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” – är en ickefråga, om man tänker att det bara handlar om ett slags filter som läggs på originalet – för att liva upp stämningen lite.

Jag tänker mig att Guds Ande är ett slags transcentent filter som sveper in i oss som en vind. En duva. Och gör om oss. Kanske oavsett dopritual. Gud kan nog döpa vem hon vill, hur hon vill.

För jag kan inte se någon skillnad på en döpt och en icke döpt människa. Jag kan inte förstå att ett barn som dör utan att ha blivit döpt – inte skulle få komma in i Guds rike. Men Jesus säger: Sannerligen, jag säger dig: Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Den som har fötts av kött är kött och det som har fötts av ande är ande.”

Men sedan fortsätter han: Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

Anden fanns dessutom i skapelsen från början. I Skaparvinden som skilde himlen från havet och formade växter och djur. Och människor. För att Gud såg att det var gott. Och vi skulle förvalta skapelsen. Bli Guds redskap. Instrument.

Kanske är vi människor som musikinstrument. Som från början skapades med toner inom oss - som passade ihop i ett ackord. Då från allra första början, med Adam och Eva. Som skulle leva i samklang med djur och natur i Guds goda skapelse. Men som ni vet så blir alla instrument lite ostämda med tiden. Gitarrer får man byta strängar på. Flyglar får man be en flygelstämmare om hjälp med. Orglar är det ett väldigt pyssel med. Jag tror att människan liksom blev lite ostämd med tiden. Kanske sjönk vi i tonläge. Och när Jesus kom – var han som en stämgaffel – en ton för hela mänskligheten att stämma om sig utifrån.

Lite som en Eurovisionsschlagerlåt – med tonartshöjning inför sista refrängen. Men det är något med vårt gehör. Vi har ändå så vansinnigt svårt att hålla ton. Men om vi lyssnar noga – hör vi om vi sjunger falskt. Och om vi tittar på originalfotot och jämför det med fotot med färgfilter – så ser vi skillnaden.

Och jag tror att det är just det som det hela handlar om. Att se och höra skillnaden. Ungefär som att ha varit i ett land först – sen komma till ett annat – och sen komma tillbaks till det första igen. Man känner igen sig. Men känner skillnaden. Man känner igen sitt hemland. På doften. På tonen. På färgen.

Min mamma (ja nu ska jag vara lite personlig) kom till Sverige som finskt krigsbarn när hon var nio år gammal 1941. Hennes mamma, alltså min mormor hade dött kort efter att hon fött det tionde barnet. Pappan kallades ut i krig. Sverige erbjöd sig då att ta emot barn, och till och med organiserade tåg och båttransporter för alla dessa barn – inte mindre än 80 000 barn kom till Sverige, från Finland. Min mamma var ett av dem. Hon fick en adresslapp om halsen där det stod hennes pappas namn och adress – och att modern var död. Hon reste i flera dagar. Fick stanna på ett sjukhus för att undersökas och få vård för sin hosta som jag tror var en släng av tuberkulos. Efter ett par veckor blev hon utvald av en familj som tog hand om henne. Hon fick det bra. Hon återvände aldrig till Finland för att bo där. Men hon återvände som vuxen för att hälsa på sina syskon. Vid några tillfällen följde jag med. Särskilt minns jag en resa vi gjorde när jag var 6 år gammal.

Det jag upplevde då – var något som etsade sig fast i mitt minne. Jag såg min mamma, sitta bredvid sin syster och se på varandra och le och klappa varandras kinder, kramas och hålla varandras händer och tårar som rann. De kunde inte prata med varandra, för min mamma hade glömt det finska språket. De hade inte delat liv med varandra sedan de var barn. Men de smälte samman. Deras längtan efter varandra var så stark att det inte gjorde något att de inte kunde prata. De fick hålla i varandra. Se varandra. De fick komma hem i varandra.

Jag var 6 år. Och som vuxen har jag återvänt dit för att få uppleva något av det som var min mammas rötter och hem. Och det märkligaste av allt är – att det känns som mitt hem också. Min biologiska släkt och min familj finns där. Kusiner och morbröder och farbröder. Och jag känner igen dem. I anden. I blicken. I hur de är.

Jag tänker; att bli döpt – är Guds transcendenta, organiska, släktbandsskapande - inflyttningsfest i våra hjärtan - som omvandlar oss och fyller oss med något. Jag tror att det fyller oss med ett löfte om ett hem. Som att Gud sätter sin adresslapp på oss – och hur vilse vi än råkar komma i våra liv – så finns adresslappen där – och vi får bli mottagna i Guds rike när vi vänder tillbaks. Om och om igen. Får vi vända tillbaks. Stämma om oss - i änglarnas tonart. Om och om igen låta uppenbarelsens ljus lysa i våra ögon. I bön och tacksamhet över att få vara inneslutna och burna - och över att ha ett hem. Ordlöst. Obegripligt – så som mysteriet är. Och var vi än befinner oss i världen, är vi hemma - I Guds rike, här och nu. Tillsammans med våra systrar och bröder i anden.



  • Comments(0)